När man håller på att bli uppäten

En rätt udda rubrik men den är faktiskt rätt klockren över hur jag känner mig. Nu måste jag få svära men denna jävla tvåårstrots den hålla på att totalt äta upp mig och den är en stor anledning till min frånvaro. Vår älskade vilde har gått in i ett tonårstrotshumör med svängar snabbare än värsta formel ett racet. Idag känner jag verkligen att jag vet varken ut eller in, min egen energi känns helt som bortblåst och det känns som att all tid går åt till att försöka överleva.

Nu vet jag vad i alla fall vissa kanske tänker, små barn små problem men att vara i detta kaos dagligen oh my det sätter sina spår. Jag är just nu någon form av gudinna för Elton, mest bara jag som gäller men också extra stora prövningar mot mig. Sedan är han inne i en period då han mest ropar ”dumma” till alla, det räcker att de andas samma luft som honom så blir det kaos. Vi som verkligen vill uppfostra honom till att vara en bra kompis tycker att det är så jobbigt och inte särskilt charmigt. Mitt i denna humörstornado är han också världens gulligast, ska pussas, hålla handen och vara så nära. Det känns ungefär som att man sitter i virvelvinden på Skelleftefestivalen och försöker förstå åt vilket håll den ska snurra åt härnäst.

För tillfället åker jag till jobbet med tårarna trängandes bakom ögonlocket och med en genomsvettig rygg efter ännu en tuff morgon och det avspeglar sig i så mycket nu. Hela hemmet ser ut som en deprimerande morsa haha gud hela vår familj skulle behöva åka iväg på en egen weekend, Elton med tror jag.

Sorry för ett sjukt opeppande inlägg men det är sanningen just nu. Idag har jag i alla fall haft semester så jag har fixat mina naglar, gått till frisören, okynneshandlat och snart ska jag springa ner till förskolan. Behöver jag säga att morgonens lämning var kaosig, igen. Tror vi alla behöver jul nu! Tror spontant att julgransglitter är svaret på många problem, har ni andra tips snälla lämna en kommentar.