Att bli hemskickad efter 20 timmars fastande och nu blev det äntligen av!

6Kommentarer

Finaste ni! Ni anar inte vilket otroligt stöd ni är och har varit under de här något kaosartade dagarna i och med mina cellförändringar. Sitter i sjukhussängen och tänkte försöka uppdatera er medan jag hoppas att teamet här beslutar sig för att vi äntligen ska få åka hem. 

Jag hade tänkt uppdatera er i helgen men efter en hel dag här på KS Huddinge i fredags var jag helt slut så i helgen har jag försökt att bara koppla av, och äta! Inför operationstiden i fredags, min biopsi som är ett vävnadsprov kallas för operation här, var jag tvungen att fasta från att jag gick och lade mig i torsdags. När vi kom hit kl. 07:30 hade jag redan fastat i nästan 10 timmar och var så hungrig och nervös. Jag fick ett band runt handleden med mitt namn och personnummer och fick vänta i deras fikarum medan de ordnade min säng. Att sitta hungrig i ett fikarum och inte få äta är inte någon höjdare kan jag säga. Det tog ganska lång tid innan vårt rum var färdigt så jag hade hunnit somna på den stol jag satt innan vi blev hänvisade till vår plats.

Huddinge

På min säng låg sjukhusrock, strumpor och nättrosor, sådana som jag har förstått att man sedan har efter förlossningen. De var väldigt noga med att om jag råkade sätta ner de strumpklädda fötterna på marken utan mina inneskor så var jag tvungen att få nya samt att allt skulle behöva bäddas om för att allt skulle vara så sterilt inför operationen. Inför fredagen hade jag även fått en strikt lista hur jag skulle förbereda mig med två olika duschningar och en rad restriktioner. Ett dropp kopplades in och det är någonting med att byta om till sjukhuskläder, få det där namnbandet och droppet, man känner sig liksom ännu sjukare.

När vi frågade hur lång tid det skulle ta fick vi veta att det kunde ta alltifrån 10 minuter till sex timmar. Sex timmar! Kändes som en evighet. När det väl var dags för lunch så höll Jakob ut in i det sista med att äta för att han inte ville lämna mig ensam innan jag skulle åka ner till operationen men det blev aldrig min tur. Till slut skyndande han sig ner och det känns som att han var tillbaka lika fort som han gick, men jag hade fortfarande inte fått någon tid. Nu var jag så otroligt hungrig och min mage kurrade ljudligt efter mat. Larven i magen sparkade på för fullt och måste ju undra om jag glömt bort den helt.

Jag var så sanslöst trött hela dagen och det blev värre och värre ju längre tiden gick. Vi hade båda laddat mentalt inför fredagen och till slut var jag så trött och ledsen att jag bara grät. Jag somnade för hundraelfte gången kändes det som den dagen för att få tiden att gå snabbare. När klockan hade passerat 19:30 kom två sjuksystrar in och sa att tyvärr hade de dåliga nyheter, det var fullt upp på hela avdelningen och det skulle inte finnas tid att operera mig varken idag eller på hela helgen. Då sjönk jag ner i sängen och kände mig helt tom. Den ena sjuksköterskan berättade att problemet var att det var såväl kejsarsnitt och cancerpatienter som skulle gå före mig, vilket jag självklart förstod, men att det fanns ingen annan avdelning än akutkirurgin som vågade ta sig an mig. Det fanns tydligen en rädsla att förlossningen skulle sätta igång genom biopsin och den risken ville ingen annan avdelning ta. Den informationen hade vi aldrig fått vilket kändes riktigt jobbigt. Vi hade fått höra att det kunde leda till större blödningar men att en eventuell förlossning först kunde komma igång vid den eventuellt senare operationen som var planerad.

Vi blev hänvisade att åka hem och återkomma igen klockan 07:30 på måndagen då de hoppades att jag skulle få tid, något som de dock inte kunde lova. Droppet togs bort, bandet runt handleden klipptes av och snopna gick vi till bilen för att åka hem. Där och då hatade jag Huddinge sjukhus. Jag hade byggt upp sådan stress inför den här dagen och nu skulle jag behöva göra om hela proceduren, igen. Jag hade visualiserat hur Jakob skulle ta en bild på mig med ett segertecken i korridoren, nu blev det bara tomt och jobbigt.

I helgen åt jag …. åt och åt och promenerade. Unnade mig en ny klänning och umgicks med min bästa vän. Jag och Jakob såg La la land när vi kom hem i fredags och jag unnade mig en stor fin bukett med tulpaner.

Så kom söndagkvällen och åter var det dags att följa instruktionerna och restriktionerna. Klockan 07:00 parkerade vi bilen vid besöksparkeringen och gick vant i korridorerna som vi i oktober förvirrat gick runt i. Jag har tappat räkningen hur många gånger vi har varit här nu. Vi fick ett nytt rum, nytt band och en likadan sjukhusoutfit att svida om till som förra gången. Den här gången hade vi med oss böcker så att vi kunde fördriva tiden lite.

sjukhus

Vi fick veta att en läkare skulle komma in och prata med oss vid klockan 9 men ingen läkare kom och vid lunchtid stormade en kvinna in och sa ”Har du några frågor du ska ner på operation nu?”. Nu? Herregud plötsligt kände jag mig inte alls redo, kändes som att jag hade tusen tankar i huvudet fast det kanske inte alls var så. Jag fick veta att jag skulle kissa sedan så skulle jag skjutsas en trappa ner. När jag kom ner blev jag inrullad i ett stort sterilt rum där jag fick ligga och vänta i sängen en stund. En otroligt gullig läkare kom fram och berättade vad hon skulle göra, hur det skulle gå till och hur bedövningen skulle fungera. Fick även träffa tre sjuksköterskor och de kändes alla otroligt varma och förstående när tårarna började rinna längst mina kinder. Jag blev efter ytterligare en stund inrullade genom ett vitt upplyst rum in till nästa. Allt var kritvitt, det lyste som neonljus som på ett solarium ungefär och där var det ytterligare personal. Förutom läkaren fanns ytterligare sex personer i rummet vilket både gjorde mig nervös och väl omhändertagen.

Jag fick ett ”rus” insprutat så att jag skulle bli lite lullig och sedan lokalbedövning av läkaren i underlivet när hon satte igång. Det gjorde lite ont till en början och jag fick då ytterligare ”rus” för att slappna av ytterligare vilket gjorde att läkaren kunde ge fyra sprutor med lokalbedövning innan hon påbörjade ingreppet. Hon berättade hela tiden för mig vad hon gjorde och hur det kunde kännas, jag kände mig sedd och otroligt väl omhändertagen. Hon berättade att hon bränt bort en bit som nu skulle skickas på analys vilket kommer ta cirka två veckor då det är en expert på området som kommer att analysera. Det går inte att beskriva hur lättad jag var efteråt att jag dels lyckades genomföra det och att läkaren inte behövde använda narkos. Jag tror inte att Larven någonsin har varit så vild som idag och en limpsmörgås har aldrig smakat så gott heller. Nu väntar vi på att läkaren ska komma upp till mitt rum och prata med oss sedan får vi äntligen åka hem <3. Återigen tack för alla otroligt fina meddelanden som ni har skickat, det betyder allt! Stor stor kram, Ida

6 Kommentarer
  • Eva
    januari 22, 2018

    Jag säger bara kram!

    • Ida
      januari 23, 2018

      Tack snälla <3 Kramar kan man aldrig få för många av, kramar tillbaka

  • Linda
    januari 22, 2018

    Stora kramar till dig! ♡

    • Ida
      januari 23, 2018

      Tack Linda! Kramar tillbaka, Ida

  • Mimmi
    januari 22, 2018

    Kram på dig Ida! ❤️

    • Ida
      januari 23, 2018

      Tack fina Mimmi <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *