Att bli mamma utan sin mamma

Här kommer inlägget som många av er efterfrågat men som varit både tungt och svårt att skriva. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det handlar om mamma och att själv bli mamma utan min mamma här på jorden. Det har varit tufft, och är tufft, så det gör ont när jag tänker på alla mail, kommentarer och meddelanden som jag fick under graviditeten och nu när Elton kommit till världen att vi är så många som behövt bli mammor utan våra egna mammor med oss.

Vi tar det från början. Vi fick veta att vi var gravida när vi var på Gotland förra sommaren. Eftersom vi var där med Jakobs familj och då jag helt plötsligt behövde tacka nej till blodigt kött, smarrigt rödvin till middagen och ostbrickan till efterrätt blev det naturligt att vi berättade de glada nyheterna väldigt tidigt för dem. I all glädje och såklart rädsla, det var ju så tidigt i graviditeten, så kom det även många tårar. Jag skulle inte få berätta nyheten för mamma som jag vet att hon så länge hade längtat efter. Vet inte hur många gånger jag tidigare ringt hem för att berätta någon härlig nyhet och mammas spontana reaktion var alltid ”åhhh är du gravid”. Den här gången hade jag kunnat få svara ja men det samtalet kommer aldrig att ske. 

Jag hade alltid sett framför mig hur jag och mamma skulle gå på stan och kolla på barnkläder tillsammans. Vi hade samma smak i mycket och hade nog båda fallit för plagg i ljusa färger, inget för ”knalligt”. Jag vet att mamma hade stickat till Elton, nu lånar han sådant som min mamma hann sticka till min lillasysters barn när de var små vilket värmer. 
Många av er har skrivit och berättat att ni inte besöker er mammas grav för att det helt enkelt är för tufft. Att besöka mammas grav är tufft, kan inte förstå hur det skulle kunna vara något annat. Jag gråter ofta när jag är där. Allt blir så definitivt och verkligt i det overkliga. Vid mammas grav känns hon så närvarande, jag vet ju att hennes kropp vilar där och därför betyder den platsen så mycket för mig. Men sådant är såklart högst personligt hur man känner, vissa behöver inte den fysiska platsen för att känna närheten men för mig är den viktig. Mammas grav ligger så vackert till och mamma tyckte själv att det var så vackert där vid kyrkogården där det även är väldigt fint att promenera. Att den dessutom ligger nära huset där jag är uppvuxen gör det också ännu mer ”mamma” över platsen. Att gråta tar på krafterna men jag är inte rädd för att gråta utan tycker att det kan vara en förlösande känslan som är väldigt skön efteråt. Att få släppa ut sorgen, ilskan och allt man känner för att sedan samla sig, tankarna blir många gånger lite klarare då. 

De tuffaste dagarna är högtider, födelsedagar och vid resor upp till Skellefteå. Då om någon gång ska mamma finnas där. När jag är hemma kan jag stundtals se mamma framför mig, när hon skuttar uppför trappen, när hon busade med en härlig dans i köket eller den klassiska vinkningen i fönstret. Medan mamma levde så var det nog knappast någon gång som jag lämnade huset för en promenad eller fika med en vän på stan utan att jag vände mig om på uppfarten till huset när jag satt på cykeln och mamma stod och vinkade i fönstret. Det känns tomt nu.

Jag saknar att Elton inte kommer få äta min mammas köttbullar, världens godaste som jag fortfarande kan drömma efter, mammas matbröd, lyssna till hennes underbara röst när hon läste högt och hennes varma underbara kramar. Saker som man tidigare många gånger tog för givet och som jag idag skulle göra så mycket för att få uppleva igen. När jag har funderat kring det här inlägget och försöket sätta ord på saknaden så är det helt enkelt hennes kärlek som saknas. Mamma såg alltid till andra före sig själv. När hon var allvarligt sjuk i cancer var det ändå en futtig förkylning som man själv hade som hon kunde oroa sig för. Eller hur hon alltid tyckte att man skulle köpa en längre jacka när var tonåring så att man inte skulle frysa i ryggen när man böjde sig fram på cykeln och det blev en glipa mellan jackan och byxorna. Jag sa alltid att jag inte frös men det var så klart jag gjorde. Så många gånger som jag borde ha lyssnat på mamma.

Jag och mamma kunde med lätthet prata med varandra i telefon fem gånger om dagen. Det fanns alltid något som man han glömt bort att säga. Pappa brukade alltid få ”30 sekunder på slutet” då man gav varandra en snabb sammanfattning men idag är det jag och pappa som kan ringa till varandra fem gånger om dagen. Det är väldigt fint att även om jag och pappa alltid har haft en väldigt fin relation så har den blivit både annorlunda och djupare. Pappa kan nu behöva fylla behovet som jag har av både honom och mamma och det är nog inte alltid en lätt match att hantera.