Här kommer inlägget som många av er efterfrågat men som varit både tungt och svårt att skriva. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det handlar om mamma och att själv bli mamma utan min mamma här på jorden. Det har varit tufft, och är tufft, så det gör ont när jag tänker på alla mail, kommentarer och meddelanden som jag fick under graviditeten och nu när Elton kommit till världen att vi är så många som behövt bli mammor utan våra egna mammor med oss.
Vi tar det från början. Vi fick veta att vi var gravida när vi var på Gotland förra sommaren. Eftersom vi var där med Jakobs familj och då jag helt plötsligt behövde tacka nej till blodigt kött, smarrigt rödvin till middagen och ostbrickan till efterrätt blev det naturligt att vi berättade de glada nyheterna väldigt tidigt för dem. I all glädje och såklart rädsla, det var ju så tidigt i graviditeten, så kom det även många tårar. Jag skulle inte få berätta nyheten för mamma som jag vet att hon så länge hade längtat efter. Vet inte hur många gånger jag tidigare ringt hem för att berätta någon härlig nyhet och mammas spontana reaktion var alltid ”åhhh är du gravid”. Den här gången hade jag kunnat få svara ja men det samtalet kommer aldrig att ske.
Jag hade alltid sett framför mig hur jag och mamma skulle gå på stan och kolla på barnkläder tillsammans. Vi hade samma smak i mycket och hade nog båda fallit för plagg i ljusa färger, inget för ”knalligt”. Jag vet att mamma hade stickat till Elton, nu lånar han sådant som min mamma hann sticka till min lillasysters barn när de var små vilket värmer.
Många av er har skrivit och berättat att ni inte besöker er mammas grav för att det helt enkelt är för tufft. Att besöka mammas grav är tufft, kan inte förstå hur det skulle kunna vara något annat. Jag gråter ofta när jag är där. Allt blir så definitivt och verkligt i det overkliga. Vid mammas grav känns hon så närvarande, jag vet ju att hennes kropp vilar där och därför betyder den platsen så mycket för mig. Men sådant är såklart högst personligt hur man känner, vissa behöver inte den fysiska platsen för att känna närheten men för mig är den viktig. Mammas grav ligger så vackert till och mamma tyckte själv att det var så vackert där vid kyrkogården där det även är väldigt fint att promenera. Att den dessutom ligger nära huset där jag är uppvuxen gör det också ännu mer ”mamma” över platsen. Att gråta tar på krafterna men jag är inte rädd för att gråta utan tycker att det kan vara en förlösande känslan som är väldigt skön efteråt. Att få släppa ut sorgen, ilskan och allt man känner för att sedan samla sig, tankarna blir många gånger lite klarare då.
De tuffaste dagarna är högtider, födelsedagar och vid resor upp till Skellefteå. Då om någon gång ska mamma finnas där. När jag är hemma kan jag stundtals se mamma framför mig, när hon skuttar uppför trappen, när hon busade med en härlig dans i köket eller den klassiska vinkningen i fönstret. Medan mamma levde så var det nog knappast någon gång som jag lämnade huset för en promenad eller fika med en vän på stan utan att jag vände mig om på uppfarten till huset när jag satt på cykeln och mamma stod och vinkade i fönstret. Det känns tomt nu.
Jag saknar att Elton inte kommer få äta min mammas köttbullar, världens godaste som jag fortfarande kan drömma efter, mammas matbröd, lyssna till hennes underbara röst när hon läste högt och hennes varma underbara kramar. Saker som man tidigare många gånger tog för givet och som jag idag skulle göra så mycket för att få uppleva igen. När jag har funderat kring det här inlägget och försöket sätta ord på saknaden så är det helt enkelt hennes kärlek som saknas. Mamma såg alltid till andra före sig själv. När hon var allvarligt sjuk i cancer var det ändå en futtig förkylning som man själv hade som hon kunde oroa sig för. Eller hur hon alltid tyckte att man skulle köpa en längre jacka när var tonåring så att man inte skulle frysa i ryggen när man böjde sig fram på cykeln och det blev en glipa mellan jackan och byxorna. Jag sa alltid att jag inte frös men det var så klart jag gjorde. Så många gånger som jag borde ha lyssnat på mamma.
Jag och mamma kunde med lätthet prata med varandra i telefon fem gånger om dagen. Det fanns alltid något som man han glömt bort att säga. Pappa brukade alltid få ”30 sekunder på slutet” då man gav varandra en snabb sammanfattning men idag är det jag och pappa som kan ringa till varandra fem gånger om dagen. Det är väldigt fint att även om jag och pappa alltid har haft en väldigt fin relation så har den blivit både annorlunda och djupare. Pappa kan nu behöva fylla behovet som jag har av både honom och mamma och det är nog inte alltid en lätt match att hantera.
Jag vill att mamma ska få vara närvarande under Eltons uppväxt även om hon inte finns här rent fysiskt. Jag kommer berätta mycket om henne, saker vi gjort och saker hon gjorde med mig och mina systrar när vi var små. Jag gick aldrig på dagis eller fritids utan mamma var hemma med oss tre barn till min yngsta syster började skolan. Mamma var därför såklart otroligt viktig under min uppväxt och det finns så mycket som vi gjorde ihop som jag vill göra med Elton.
Det har gått två år sedan min mamma gick bort. Jag har behövt uppelva livets största saker utan henne vid min sida. Både giftermålet, som ägde rum knappt två månader efter att mamma dog, till att bli gravid och bli mamma. Jag kan bli så ofantligt avundsjuk när jag ser vänner som har sina mammor vid livet och hur de blir en naturlig person för deras barn under sin uppväxt. Jag har världens finaste familj och står även Jakobs mamma väldigt nära så Elton kommer ha så fin familj och släkt omkring sig men det kommer aldrig kunna ersätta den sorg jag känner att min mamma inte får vara en del av Eltons uppväxt. Hur ont sorg än gör så tar man sig igenom det för att man måste. För mig känns Elton som en liten ängel och som gjort att jag får fokusera på livet istället för det man förlorat även om det kommer många dagar som är tunga och där tårarna trillar ner. Tårar kommer att fortsätta att komma för de kommer aldrig att försvinna när man förlorat sin mamma.
juli 11, 2018
Åh du skriver så fint! Rent o ärligt som du brukar och jag har en klump i halsen och vill bara krama dig , du min cybervän som delar så mkt fint och personligt. Hoppas att du kan känna ett litet stöd i kommentarerna. Jag måste fundera lite på vad jag ska svara i dag för att ge dig mitt stöd men orden tryter så just nu blir det bara detta och massa cyberkramar
augusti 17, 2018
Finaste du som alltid stöttar, peppar och finns där. Värmen känns och tas emot, tack! Kramar Ida
juli 11, 2018
Du sätter ord på det otroligt svåra. Jag känner en enorm tomhet efter mamma. En tomhet som ingen kan fylla, det är hennes plats som saknas i mitt liv. Jag har en snart 4 åring och en 1 åring och mamma gick bort för 3 års sen. Så ingen av mina barn kommer minnas henne vilket är en enorm sorg i sorgen på nåt sätt. Men jag har hittat saker som jag berättar om i vardagen för min äldsta. Saker som mormor alltid gjorde eller sa, vad hon gillade och vad hon inte gillade. Det värmer på nåt sätt i hjärtat när han kan säga saker om henne även fast han inte kommer ihåg henne. Det är mitt sätt att få henne närvarande i vårt liv. Vi pratar ofta om mormor som bor i himlen. Han frågar vad hon har för färg på sitt hus där och vilka blommor utanför. Vi har även skickat upp heliumballonger till henne <3 så tungt alla dagar att inte få ha henne här. Men jag vet att våra mammor ser oss och ler som bara de kunde göra. Kram
augusti 17, 2018
Åh herregud så fint ni gör med ballonger, får jag låna idén tills när Elton blir större? <3. Ja det är verkligen som du säger, en tomhet som ingen eller inget kan ersätta. Önskar så att mamma hade fått träffa Elton, om än det vore för en endaste gång. Vet du, en häftig grej. Igår när jag skulle natta Elton i pappas dubbelsäng så låg Elton och tittade så mycket åt "mammas plats" eller sida i sängen och då kom det en sådan känsla att mamma var här. Så häftigt, aldrig känt det så starkt och det kändes som att Elton kanske såg henne. Ibland tänker jag att barn har möjligheter att se sådant som vi inte riktigt kan om du förstår. En fin tanke och känsla i alla fall <3 Största kramen till dig, Ida
juli 14, 2018
Ett så fantastiskt fint inlägg, blir så ledsen! Kan inte tänka mig att inte ha min mamma att ringa till. Mamma är ändå alltid mamma. Största kramen!
augusti 17, 2018
Åh tack, och jo så är det verkligen. Ingen kan någonsin ersätta den saknaden som är obeskrivlig. Mamma lever kvar i mig och familjen på många sätt men åh vad jag saknar att kunna höra hennes röst, få krama henne och tänk om hon hade fått träffa Elton bara en endast gång. Tårarna kommer nu, kramar <3