Tiden har gått så otroligt fort sedan Elton kom att jag nästan glömt bort all rädsla och oro som var under min graviditet med mina kraftiga cellförändringar. Ni minns kanske mitt känslosamma inlägg ”Jag kan ju inte dö nu” som jag skrev för ganska precis ett år sedan. Rädslan för de kraftiga cellförändringarna, rädslan för att de skulle behöva ta ut Larven som var vårt namn på Elton i magen alldeles för tidigt, rädslan för cancer och rädslan för att dö följde mig under i stort sett hela graviditeten. När Elton var en månad väntade operation med narkos och nu är det dags för nya prover. Håll era tummar för mig imorgon.
Tre gånger om dagen får jag en påminnelse om att det är dags att knipa. Oftast när larmen piper till så är det kaos, jag kan vara mitt uppe i en Eltonbajsattack, sitter med en missnöjd Elton i bilen eller står i kön på Ica. Oftast tänker jag ”inte nu jag har inte tid” men nu måste jag börja skapa mig tid.
Några veckor efter att Elton hade kommit var det så jobbigt när jag skulle ut och promenera. Kändes som att jag skulle kissa på mig och inte hinna till toaletten. Jag var kissnödig konstant och det märktes att ”knipmuskeln” inte fungerade som den gjort innan. Jag hade smått panik även om jag visste att det blir så som kvinna efter en förlossning och att det skulle gå tillbaka dels av sig själv men att jag också kunde knipa för att hjälpa det på traven. Så till en början var jag ganska duktig på att få till det, som alltid när man har problem med något. Men när det blev bättre började jag glömma bort det och nu kniper jag kanske max två gånger i veckan.
Efter en förlossning diskuteras det om mycket men det här om att knipa… tycker inte att det pratas så mycket om det. Ett tabubelagt ämne kanske, vad säger ni? Jag har precis köpt nya löparskor och vill börja komma igång igen med att springa men det känns lite läskigt. Tänk om man läcker? Blir att ladda med extra trosskydd kanske. Dags att laga lunch och kanske passa på att knipa vid spisen!
Här kommer inlägget som många av er efterfrågat men som varit både tungt och svårt att skriva. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det handlar om mamma och att själv bli mamma utan min mamma här på jorden. Det har varit tufft, och är tufft, så det gör ont när jag tänker på alla mail, kommentarer och meddelanden som jag fick under graviditeten och nu när Elton kommit till världen att vi är så många som behövt bli mammor utan våra egna mammor med oss.
Vi tar det från början. Vi fick veta att vi var gravida när vi var på Gotland förra sommaren. Eftersom vi var där med Jakobs familj och då jag helt plötsligt behövde tacka nej till blodigt kött, smarrigt rödvin till middagen och ostbrickan till efterrätt blev det naturligt att vi berättade de glada nyheterna väldigt tidigt för dem. I all glädje och såklart rädsla, det var ju så tidigt i graviditeten, så kom det även många tårar. Jag skulle inte få berätta nyheten för mamma som jag vet att hon så länge hade längtat efter. Vet inte hur många gånger jag tidigare ringt hem för att berätta någon härlig nyhet och mammas spontana reaktion var alltid ”åhhh är du gravid”. Den här gången hade jag kunnat få svara ja men det samtalet kommer aldrig att ske.
Jag hade alltid sett framför mig hur jag och mamma skulle gå på stan och kolla på barnkläder tillsammans. Vi hade samma smak i mycket och hade nog båda fallit för plagg i ljusa färger, inget för ”knalligt”. Jag vet att mamma hade stickat till Elton, nu lånar han sådant som min mamma hann sticka till min lillasysters barn när de var små vilket värmer.
Många av er har skrivit och berättat att ni inte besöker er mammas grav för att det helt enkelt är för tufft. Att besöka mammas grav är tufft, kan inte förstå hur det skulle kunna vara något annat. Jag gråter ofta när jag är där. Allt blir så definitivt och verkligt i det overkliga. Vid mammas grav känns hon så närvarande, jag vet ju att hennes kropp vilar där och därför betyder den platsen så mycket för mig. Men sådant är såklart högst personligt hur man känner, vissa behöver inte den fysiska platsen för att känna närheten men för mig är den viktig. Mammas grav ligger så vackert till och mamma tyckte själv att det var så vackert där vid kyrkogården där det även är väldigt fint att promenera. Att den dessutom ligger nära huset där jag är uppvuxen gör det också ännu mer ”mamma” över platsen. Att gråta tar på krafterna men jag är inte rädd för att gråta utan tycker att det kan vara en förlösande känslan som är väldigt skön efteråt. Att få släppa ut sorgen, ilskan och allt man känner för att sedan samla sig, tankarna blir många gånger lite klarare då.
De tuffaste dagarna är högtider, födelsedagar och vid resor upp till Skellefteå. Då om någon gång ska mamma finnas där. När jag är hemma kan jag stundtals se mamma framför mig, när hon skuttar uppför trappen, när hon busade med en härlig dans i köket eller den klassiska vinkningen i fönstret. Medan mamma levde så var det nog knappast någon gång som jag lämnade huset för en promenad eller fika med en vän på stan utan att jag vände mig om på uppfarten till huset när jag satt på cykeln och mamma stod och vinkade i fönstret. Det känns tomt nu.
Jag saknar att Elton inte kommer få äta min mammas köttbullar, världens godaste som jag fortfarande kan drömma efter, mammas matbröd, lyssna till hennes underbara röst när hon läste högt och hennes varma underbara kramar. Saker som man tidigare många gånger tog för givet och som jag idag skulle göra så mycket för att få uppleva igen. När jag har funderat kring det här inlägget och försöket sätta ord på saknaden så är det helt enkelt hennes kärlek som saknas. Mamma såg alltid till andra före sig själv. När hon var allvarligt sjuk i cancer var det ändå en futtig förkylning som man själv hade som hon kunde oroa sig för. Eller hur hon alltid tyckte att man skulle köpa en längre jacka när var tonåring så att man inte skulle frysa i ryggen när man böjde sig fram på cykeln och det blev en glipa mellan jackan och byxorna. Jag sa alltid att jag inte frös men det var så klart jag gjorde. Så många gånger som jag borde ha lyssnat på mamma.
Jag och mamma kunde med lätthet prata med varandra i telefon fem gånger om dagen. Det fanns alltid något som man han glömt bort att säga. Pappa brukade alltid få ”30 sekunder på slutet” då man gav varandra en snabb sammanfattning men idag är det jag och pappa som kan ringa till varandra fem gånger om dagen. Det är väldigt fint att även om jag och pappa alltid har haft en väldigt fin relation så har den blivit både annorlunda och djupare. Pappa kan nu behöva fylla behovet som jag har av både honom och mamma och det är nog inte alltid en lätt match att hantera.
Jag vill att mamma ska få vara närvarande under Eltons uppväxt även om hon inte finns här rent fysiskt. Jag kommer berätta mycket om henne, saker vi gjort och saker hon gjorde med mig och mina systrar när vi var små. Jag gick aldrig på dagis eller fritids utan mamma var hemma med oss tre barn till min yngsta syster började skolan. Mamma var därför såklart otroligt viktig under min uppväxt och det finns så mycket som vi gjorde ihop som jag vill göra med Elton.
Det har gått två år sedan min mamma gick bort. Jag har behövt uppelva livets största saker utan henne vid min sida. Både giftermålet, som ägde rum knappt två månader efter att mamma dog, till att bli gravid och bli mamma. Jag kan bli så ofantligt avundsjuk när jag ser vänner som har sina mammor vid livet och hur de blir en naturlig person för deras barn under sin uppväxt. Jag har världens finaste familj och står även Jakobs mamma väldigt nära så Elton kommer ha så fin familj och släkt omkring sig men det kommer aldrig kunna ersätta den sorg jag känner att min mamma inte får vara en del av Eltons uppväxt. Hur ont sorg än gör så tar man sig igenom det för att man måste. För mig känns Elton som en liten ängel och som gjort att jag får fokusera på livet istället för det man förlorat även om det kommer många dagar som är tunga och där tårarna trillar ner. Tårar kommer att fortsätta att komma för de kommer aldrig att försvinna när man förlorat sin mamma.
Nu äntligen är det dags för mig att dela med mig av vår förlossning! Tiden har verkligen rusat förbi och det här är ett inlägg som jag inte har velat hasta fram så det har helt enkelt fått ta sitt lilla tag men här ska ni få läsa om hur det gick till när Larven som visade sig vara lille Elton kom till världen.
Vi tar det från början. Jag var beräknad den 21 mars och jag som var helt säker på att Larven skulle komma för tidigt gick minst sagt i väntans tider. När vi skulle gå och lägga oss den 25 mars och jag hade varit på toaletten kände jag att det småsipprade ”där nere” efter att jag var färdig. Antingen är det vattnet som börjat gå eller hade jag helt plötsligt fått inkontinensproblem minns jag att jag tänkte. Hade hoppats på att vattnet skulle gå som på film, ni vet när det bara säger splash men här insåg jag att det nog skulle bli lite mer blygsamt. När jag kom ut från badrummet sa jag till Jakob att han inte skulle få upp några förhoppningar men att det kunde vara vattnet som börjat gå. Vi kom fram till att försöka lägga oss och sova för att se om det skulle komma mer. Efter en liten stund kom en liten större mängd vatten och jag sa till Jakob att det kändes som att jag hade kissat på mig. När jag reste mig fortsatte det sippra men inte mer än så. Vi gick upp och tog en macka, jag hade inga värkar så vi förstod att det inte var någon panik att åka in. Efter nattfikat ringde jag till BB Stockholm för att se vad de tyckte att vi skulle göra och eftersom jag inte hade fått några värkar ännu sa de att vi skulle komma in på en koll klockan 8 på morgonen.
Jag vaknade efter att ha sovit ungefär i fyra timmar, vem kan sova när vattnet börjat gå liksom!? Hade ställt klocka på 6 för att jag ville hinna locka håret innan, om jag nu kunde få vara tjusig på BB ifall de skulle vilja ha kvar oss så kunde jag ju i alla fall försöka vara piffig. När vi skulle åka funderade vi på om vi skulle ta med BB väskan (väskorna…) och babyskyddet och vi kom fram till att det var lika bra även om vi var säkra på att bli hemskickade. Sedan slog det till från ingenstans, värkarna satte igång direkt när vi skulle börja åka. Och det var inga dåliga värkar, varannan minut från start!
Skickade iväg ett sms till familjen och mina närmaste kollegor, äntligen var det dags! Vi tänkte aldrig ens på att ringa BB och förvarna att värkarna satt igång och att det nog snarare var till förlossningen vi skulle än till mottagningen. Jakob slog igång radion och jag minns att jag vrålade ”jag vill lyssna på Peter Andre” och eftersom man inte ska bråka med en kvinna som har värkar gjorde Jakob det. Vi hade gått på kursen ”att föda utan rädsla” och jag minns att de sa att man skulle använda sin basröst och andas djupt från magen eller hur de uttryckte det. Så där satt jag, halverat låg, i framsätet i min fuskpäls och både lät och såg ut som en björn. Stackars stressade Jakob hann även med att få sig en avhyvling i bilen för att jag tyckte att han kört en konstig väg. Det var nog inte helt lätt att vara honom där och då.
När vi kom fram till BB Stockholm, som ligger vid Danderyds sjukhus, släppte Jakob av mig på parkeringen för att sedan parkera bilen. Parkeringen ligger precis vid entrén till förlossningen så jag sa att det gick bra. Jag stod kanske 10 meter från entrén men jag minns att jag tänkte att jag kommer aldrig ta mig till entrédörren. Jag lutade mig mot en bil på parkeringen för att ta mig igenom värken som kom precis när jag klivit ur bilen och när jag hade gjort det tänkte jag att nu har jag ungefär 30 sekunder på att ta mig till entrén och det var med en någon diffus gångstil som jag stegade mot dörren. Då kom Jakob upp bakom mig när jag sa att nu måste jag bara stanna och ta en bild på entrén till bloggen, Jakobs blick där och då…
Rejält öppen och här för att stanna!
När vi kom upp till förlossningen ställde jag mig på alla fyra i en fåtölj och tog emot ännu en värk. Jakob letade upp en i personalen som lyckligtvis sa att det hade ett rum till oss. Herregud vad hade vi gjort annars? Barnmorskan frågade mig hur jag ställde mig till smärtlindring och jag halverst vrålade att jag var öppen för alla förslag och att jag ville ha lustgas nu!
Lustgas hade jag innan varit lite osäker kring, hade hört att man kunde känna sig berusad och jag ville ha full kontroll på situationen. Väl där blev lustgasen min bästa vän. Jag var kanske inte helt med i matchen om hur jag skulle använda den så jag blundande och andades i den konstant. Minns hur fruktansvärt ont jag hade och att jag trippade upp och ner på tå för att ta mig igenom värkarna. Jag hade ingen känsla för när jag skulle ta den och inte så det var lika bra att ösa på tänkte jag. Till slut var jag så förvirrad och slog upp ögonen och sa högtidligt ”Jag kan se igen”. Det hade ju kanske räckt att bara öppna ögongen.. Jag kläckte också ur mig kommentaren ”Jag kan se Larven” och då kände Jakob att någon måste sänka dosen. När det väl var dags för epiduralen, som jag direkt sa att jag ville ha, försvann alla smärtor. Det var verkligen guds gåva till mig där och då.
Jag var inte hungrig på någonting inne på förlossningen men mjölkdrinkarna var guld värda!
Då kom jag på att herregud vi har ju inte fått upp väskorna och jag behövde mina förlossningstofflor och morgonrock! Jakob fick knalla ner och jag kände mig plötsligt oförskämt pigg. Minns att jag då tänkte ”men herregud hur svårt kan det vara att föda barn, jag känner ju ingenting”. När Jakob kom upp så bytte jag om till min, eller mammas snarare, morgonrock och mina förlossningstofflor. Bästa köpet! Vi hade med en bärbar högtalare, rekommenderas!, och dansade loss i rummet. Jag mådde så bra! Tidsmässigt så kom vi in till BB Stockholm vid 08:30 och nu var vi ungefär 13:30 i tid. Jag började så smått känna att jag behövde gå på toa då jag var bajsnödig och då insåg jag ju vad det egentligen innebar. Larven var på väg! Jag blev så glad för min barnmorska och undersköterska skulle gå av sitt pass vid klocka 14 men om krystfasen satt igång innan skulle de försöka vara kvar och det var de.
Herrejösses, har helt glömt bort hur stor jag var!
På infomötet som vi tidigare varit på hos BB Stockholm förevisade de förlossningspallen och hur man som mamma kunde få ”ta ut barnet själv” vilket jag gärna ville göra. Det skulle även minska riskerna för att spricka hade jag hört om. När det väl var dags att krysta tog mitt självförtroende rejält stryk. Jag hade tidigare läst en blogg om hur den tjejen fick ut sitt barn på två krystvärkar och även om jag visste att det kanske inte riktigt hörde till det vanligaste så hade det någonstans etsats sig fast hos mig. Själv så krystade jag och krystade men jag tyckte inte att det hände någonting. Jag blev så frustrerad och jag minns att jag tänkte att nu kommer både jag och barnet dö. Jag kommer inte fixa det. Barnmorskan och undersköterskan sa dock att det hände jättemycket men för mig som låg där så kände jag ingen framgång alls. När jag vrålade ut att jag inte skulle fixa det och att de minsann var tvungna att göra en akut kejsarsnitt sa de till mig att känna mellan mina ben för där hade huvudet nu börjat titta fram. Herregud vilken galen känsla det var. Jag var genomsvettig, det lockiga håret var spikrakt och genomblött och jag minns att jag tänkte att nu förstod jag liknelsen som folk sagt om att en förlossning är som ett maratonlopp. Jakob var världens bästa och satt hela tiden bakom mig och servade med vätska och strök sina händer över mig som vi övat. Han fick även agera musikansvarig då jag vrålade ut någon gång att den här låten kan jag inte lyssna på! Om något så blir man väldigt bestämd när det vankas barnafödande.
Jag bad om att få testa en annan förlossningsställning då jag var helt slutkörd. Jag fick prova att hänga över sänggaveln men det gav mig ingen energi alls, minns att jag var totalt genomblöt av svett och att jag behövde få hitta kraften. Då kom förslaget om att sitta i sängen lite bakåtlutande med benplattor som jag kunde få sätta fötterna på och på så vis kunna använda mina benmuskler för att krysta rejält. Och då! Herrejösses vilken kraft jag fick. Det var verkligen en position som passade mig bra och jag minns hur jag vrålade samtidigt som de peppade mig att krysta allt jag kunde. Barnmorskan, undersköterskan och Jakob var verkligen världens bästa team! Jag hade förväntat mig mer folk och maskiner men inte ens en droppställning så långt ögat nådde. Kändes lite mer som att jag födde barn på ett hotellrum med sina rosa väggar och soffgrupp.
Jag har inget minne att det gjorde ondare just när Larven kom, utan det var en ganska jämn smärta. Minns att jag tänkte att det här gör jag aldrig om igen men efter att jag en månad senare drabbades av den värsta magsjukan i mannaminne tänkte jag däremot då att herregud vad jag hellre föder barn än att bli magsjuk igen.
Så kom skriket och de lyfte upp ett litet knyte i min famn som genast sökte sig till bröstet. Så häftigt att de små liven vet vad de ska göra! Det var det vackraste ögonblicket i mitt liv. Efter en längre stund frågade personalen om vi tittat om det var en pojke eller flicka men det hade vi såklart inte alls hunnit tänka på. När de lyfte på filten så såg vi att det var en liten pojke som låg på mitt bröst och det kändes så självklart. Elton. Namnet, som jag ska berätta mer om för er i ett annat inägg annars så kommer det här att bli en roman, kändes så självklart.
Jakob klippte navelsträngen och istället för att ta en bild så filmade personalen det. Det hittade vi på telefonen först när vi hade kommit hem och det är så roligt minne att ha. Jag funderar på att skriva om eftervården i ett särskilt inlägg. Det kommer innehålla ett stort misstag som begicks i samband med förlossningen, akuta läkarbesöket på neonatalen mitt i natten och den fantastiska personalen. Hoppas att ni uppskattade att läsa vår förlossningsberättelse <3.
Nu var det ett tag sedan jag var inne här och sa hej till er och det finns ju en väldigt bra anledning till det, en anledning som den 26 mars vägde 3408 gram och var 50 cm lång när han kom till världen – Vår älskade Elton! Nu känns det helt overkligt att vi levt ett liv utan honom vår älskade finaste son.
Elton nästan ett dygn gammal <3
Det har varit en dryg vecka fylld med obeskrivlig kärlek, oro, mys, sömnbrist, blöjbyten och väldigt många pussar och kramar i vår lilla familj. Det är helt klart omtumlande att bli förälder för första gången, allt är nytt och man oroar sig för minsta lilla grej för att man älskar sin lilla gullunge så obeskrivligt mycket. Samtidigt är jag så imponerad dels över hur min kropp fungerar, hur både jag och Jakob trots inte många timmar, ibland minuters, sömn ändå får dagarna att gå ihop. Tänk att vi för drygt en vecka sedan aldrig hade bytt en blöja, en stor utveckling och boost för självförtroendet på kort tid. Jag är även så sanslöst stolt över mig själv, över Jakobs fantastiska stöd under förlossningen och nu här hemma. Jakob är verkligen en superpappa och det finns inget som värmer så mycket som när jag ser Elton i Jakobs famn.
Den här dagen lyckades jag känna mig lite fin sedan vi kom hem, med de andra dagarna kan sammanfattas med en tofs på huvudet och smått trötta men oändligt lyckliga ögon. När man är trött utan sömn hjälper det i alla fall mig att få känna sig lite fin, kanske lyckas jag bättre imorgon.
Jag ska börja skriva på min förlossningsberättelse idag innan man börjar glömma detaljerna kring den minst sagt omtumlande dagen när Larven visade sig vara älskade lilla Elton <3. Den kommer innefatta Peter André, locktång, överdosering av lustgas och en himla massa svett så håll utkik!
Hej bästa ni från en kvinna som nu är 100,4 % redo för förlossningen! Tänk att man helt plötligt är mer än 100% gravid, annorlunda känsla det här. Idag vankades det ett besök till barnmorskan Kerstin där vi fick veta att läget var oförändrat. Fortfarande öppen ca. 1,5 cm och i övrigt är jag, eller min kropp i alla fall redo, så Kerstin sa att vi bara väntade på värkarna nu. En spännande sak som Kerstin gjorde var en hinnsvepning, vilket kanske hjälper Larven på traven att komma ut snart!
Larven är helt klart Fashionably late! ♥
Innan jag var gravid och hörde ordet hinnsvepning kändes det som någon typ av mumieliknande grej… att man slog om kvinnan som någon form av paket och ja jag vetta tusan vad jag tänkte mer än så men det var liksom bilden jag fick upp i huvudet. Med åren, och graviditeten, har jag blivit lite klokare. Undra vad Kerstin sagt om jag börjat fråga om var balsameringen skulle ske ha ha! Hur som helst, tanken med en hinnsvepning är att initiera förlossningsstart genom frisättning av lokalt hormonellt ämne i kroppen. Biverkningarna är plågsamma sammandragningar och vaginal blödning i samband med hinnsvepningen vilket jag kan skriva under på. Sammandragningarna under vår promenad strax efter lunch var inte att leka med idag så när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig och jag sov sedan i över två timmar. Perfekt eftersom jag vaknade redan klockan 5 imorse utan att kunna somna om. Hinnsvepningen kändes inte mer än vad undersökningen gjorde förra gången när Kerstin skulle känna hur öppen jag var. Efter alla undersökningar kring mina cellförändringar börjar jag kanske tyvärr även bli van vid smärtsamma undersökningar.
För att citera vårdguiden så innebär hinnsvepning ”att undersökaren (min barnmorska Kerstin) för in pek (alt.pek/långfinger) i cervixkanalen till inre modermunnen. Därefter lossas fosterhinnorna från det nedre uterinsegmentet med en eller flera cirkelrörelser”. Kerstin sa att hon lättade på kanterna eller något liknande… förstår mig fortfarande inte riktigt på hur kvinnokroppen fungerar men det är ju tur att Kerstin gör det.
Vi har förresten fått en tid för ultraljud i slutet av nästa vecka hos Ultraljudsbarnmorskorna om Larven inte kommit tills dess. Då har vi möjlighet att ingå i en studie där man blir lottad i en av två grupper där ena gruppen blir igångsatta ”redan” i vecka 41+0-2 dagar istället för grupp två där man blir igångsatt i gravidvecka 42+0-1 dagar vilket är det klassiska idag. Känns lite som ett tombolahjul där förstapriset är vår egen lilla Larv <3.
Vi tar det från början. Vi fick veta att vi var gravida när vi var på Gotland förra sommaren. Eftersom vi var där med Jakobs familj och då jag helt plötsligt behövde tacka nej till blodigt kött, smarrigt rödvin till middagen och ostbrickan till efterrätt blev det naturligt att vi berättade de glada nyheterna väldigt tidigt för dem. I all glädje och såklart rädsla, det var ju så tidigt i graviditeten, så kom det även många tårar. Jag skulle inte få berätta nyheten för mamma som jag vet att hon så länge hade längtat efter. Vet inte hur många gånger jag tidigare ringt hem för att berätta någon härlig nyhet och mammas spontana reaktion var alltid ”åhhh är du gravid”. Den här gången hade jag kunnat få svara ja men det samtalet kommer aldrig att ske. 
Skickade iväg ett sms till familjen och mina närmaste kollegor, äntligen var det dags! Vi tänkte aldrig ens på att ringa BB och förvarna att värkarna satt igång och att det nog snarare var till förlossningen vi skulle än till mottagningen. Jakob slog igång radion och jag minns att jag vrålade ”jag vill lyssna på Peter Andre” och eftersom man inte ska bråka med en kvinna som har värkar gjorde Jakob det. Vi hade gått på kursen ”att föda utan rädsla” och jag minns att de sa att man skulle använda sin basröst och andas djupt från magen eller hur de uttryckte det. Så där satt jag, halverat låg, i framsätet i min fuskpäls och både lät och såg ut som en björn. Stackars stressade Jakob hann även med att få sig en avhyvling i bilen för att jag tyckte att han kört en konstig väg. Det var nog inte helt lätt att vara honom där och då.
När vi kom fram till BB Stockholm, som ligger vid Danderyds sjukhus, släppte Jakob av mig på parkeringen för att sedan parkera bilen. Parkeringen ligger precis vid entrén till förlossningen så jag sa att det gick bra. Jag stod kanske 10 meter från entrén men jag minns att jag tänkte att jag kommer aldrig ta mig till entrédörren. Jag lutade mig mot en bil på parkeringen för att ta mig igenom värken som kom precis när jag klivit ur bilen och när jag hade gjort det tänkte jag att nu har jag ungefär 30 sekunder på att ta mig till entrén och det var med en någon diffus gångstil som jag stegade mot dörren. Då kom Jakob upp bakom mig när jag sa att nu måste jag bara stanna och ta en bild på entrén till bloggen, Jakobs blick där och då…
Hur som helst, tanken med en hinnsvepning är att initiera förlossningsstart genom frisättning av lokalt hormonellt ämne i kroppen. Biverkningarna är plågsamma sammandragningar och vaginal blödning i samband med hinnsvepningen vilket jag kan skriva under på. Sammandragningarna under vår promenad strax efter lunch var inte att leka med idag så när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig och jag sov sedan i över två timmar. Perfekt eftersom jag vaknade redan klockan 5 imorse utan att kunna somna om. Hinnsvepningen kändes inte mer än vad undersökningen gjorde förra gången när Kerstin skulle känna hur öppen jag var. Efter alla undersökningar kring mina cellförändringar börjar jag kanske tyvärr även bli van vid smärtsamma undersökningar.
Senaste kommentarer