Kärlek

Hur överlever man årsdagarna, utreda magsmärtor, glittrande skor och en eftermiddag att minnas

En spretigare rubrik än ovan är svår att slå men lika spretig som texten är var även den här tisdagen. Den började egentligen på topp då jag fick äta frukost med en av mina absolut äldsta vänner Emelie eller det behöver kanske förtydligas att det inte är Emelie som är gammal, ehhh vi är lika unga, men jag menar att hon är en av de vänner som jag har haft längst i livet. Emelie var nere i Stockholm på jobb och sov till vår stora glädje en natt hos oss. Elton har vägrat att släppa taget om bilarna som han fick i present av Emelie och en låg till och med innanför pyjamasen när han vaknade imorse. Två av dem fick även följa med till förskola idag och han hade stolt visat upp dem för sina kompisar. 

Hur som helst så efter att jag hade skjutsat Emelie till tunnelbanan så åkte jag och tog prover på vårdcentralen. Jag har haft väldigt kraftiga magsmärtor en tid och de kommer och går. Efter nyår var det så jobbigt att jag knappt kunde jobba och  det kunde kännas som knivhugg i magen väldigt oregelbundet under dagen. Jag har en rad olika undersökningar som man håller på med och även om det är jobbigt är det skönt att förhoppningsvis snart få veta vad det är för fel.

När jag kom till jobbet gled jag ner i mina nya glitterskor, en tisdag blir inte roligare än vad man gör den tänker jag. Ett par skor som glittrar i guld, svart och silver skulle kanske kunna anses lite extrema som jobbskor men jag tycker att allt handlar om hur man stylar dem. Om jag hade burit dem till en paljettklänning så ja det hade inte funkat men till jeans och vitskjorta med en tröja ovanpå så tycker jag själv att det var en klockren outfit. Mina kollegor reagerar faktiskt oftare om jag inte glittrar så idag tyckte de nog att det var skönt att allt var i sin ordning. På jobbet började jag och en kollega prata om hur man hanterar en årsdag efter att en förälder har gått bort. Det blev ett oväntat samtal men väldigt fint. För mig har årsdagarna mest varit en kamp om överlevnad och att ta mig förbi dem. Tuffa och overkliga. När mamma har fyllt år har jag köpt bakelse och blommor för att ändå få fira hennes födelsedag men usch det är också väldigt tufft. Födelsedagen känns enklare att veta vad jag ska göra av den om ni förstår medan årsdagen blir så konstig. Det är ett datum då allt brast samtidigt som mamma äntligen fick ro och så även vi i en kamp som ingen av oss kunde vinna. Det var längesedan jag skrev om mamma och det märks för nu börjar tårarna rinna längs kinderna. Fan fan FAN vad jag saknar henne. Det är så orättvis att hon inte fick leva längre, att hon aldrig hann se mig bära brudklänningen som hon var med och valde, att hon aldrig fick se mig gravid som hon önskade och det mest ofattbara att hon aldrig fick träffa Elton. När jag skriver så är det kanske mest fan fan FAN att jag aldrig fick ha henne vid min sida vid dessa tillfällen när jag behövde stöd, kärlek och ville dela de mest överväldiga stunderna med en av personerna som betytt allra mest för mig. Det blir verkligen en både och känsla att jag både är så ledsen för vad mamma inte fick se och för vad jag inte fick dela med henne.

Idag stängde Eltons förskola tidigare så jag hämtade honom redan strax efter klockan tre. Det var en helt fantastisk stund som vi hade tillsammans vid badstranden bredvid oss. Vi satt och tittade på ankorna och Elton kunde inte sluta skratta när de dök ner under vattnet och viftade på fötterna. Åh då tänkte jag på mamma och hur det var när hon var hemma med oss när vi var små och på alla minnen som vi faktiskt hann dela. Det är ibland lätt när jag är arg eller ledsen för hur det blev att jag glömmer att tänka på allt det fina som vi fick tillsammans. Jag vill bli bättre på att vara här och nu när jag är med Elton, vill insupa varenda sekund med honom och bara stanna tiden. Idag var en sådan eftermiddag som jag för alltid kommer bära med i mitt hjärta. Kärleken är.

God jul & Gott Nytt År

Sitter i min pappas stora kök och dricker te med tända ljus och diskmaskinen som enda ljud. Jakob sover med Elton, storasyrran är hos en kompis och pappa håller på med olika projekt så jag har för ovanlighetens skull den här julen en stund för mig själv. Det har varit en helt fantastisk jul med så mycket folk i vår lägenhet, begreppet finns det hjärterum så finns det stjärterum har sällan passat så bra som denna jul. Nu har vi flygit upp till norr för att fira in det nya året och jag ville hinna in och säga hej till er innan vi kliver in i 2019 med buller och brak!

Julen har verkligen handlat om att umgås så datorn har varit nedstängd, men ni som följer mig på Instagram har kunnat följa med i julfirandet på Instastories. Min och Jakobs familjer har firat ihop och dessutom så fick vi celebert besök från Nya Zeeland så det har varit en otroligt härlig jul med så mycket kärlek, mat och överdåd av julklappar. Varje år säger vi att vi ska ta det lugnt på den fronten men som vanligt spårade det ur, Jakobs mamma och min pappa är särskilt ansvariga för att skämma bort hela gänget.

Vi kör en liten tillbakablick innan julen känns alltför passé, väl inne i januari vill jag bara andas ny luft och frossa i vita tulpaner så häng med! Julaftonsmorgonen inleddes som alltid med att pappa fick en Kronblom inslagen under granen, vissa traditioner ska inte brytas! Sedan blev det lite stressigt då Elton hade den goda smaken att spåra ur lite under natten så när han väl somnade om råkade det bli en ofrivillig sovmorgon. Klockan åtta vaknade vi istället för klockan sex som jag hade tänkt mig, stressiga mornar är inte min grej så stiger mycket hellre upp tidigare för att slippa stressa. Jakob tog med sig Elton i bilen och åkte runt till sin familj för att hämta upp klappar och julmat. Vi gjorde så att Jakobs familj som också bor i Stocholm hjälpte oss med att förbereda laxen, Janssons och köttbullarna. Tiden att fixa med småbarn är svårare än vad jag någonsin hade kunnat tro.

Jag och pappa fick därför lite extra tid att hinna göra oss i ordning och förbereda inför det stora julfirandet hos oss innan vi begav oss till Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan. I vår familj går vi alltid i kyrkan klockan 11 på julafton där det bjuds på underbar musik och det klassiska julspelet. Inget slår julspelet i Gustaf Vasa kyrkan med levande get och åsna. I år fick jag även se en livs levande Guidetti,  det var inte fel det heller.

Man vet att det har varit en gudstjänst utöver det vanliga när det ligger glitter precis överallt på kyrkgolvet.

Efter kyrkan begav sig hela gänget till vår lägenhet där det vankades julmat, långbord och en mycket lång paketöppning. Elton hann till och med somna så han fick fortsätta att öppna julklappar även dagen efter när vi firade julafton nummer två tillsammans med min lillasysters familj.

Min storasysters mans bror och flickvän, eh hängde ni med nu, från Nya Zeeland var som sagt också med och firade så det var spännande att få visa dem våra klassiska jultraditioner. De som i vanliga fall grillar och har en stor skaldjursbuffé tyckte att det var väldigt exotiskt att till exempel använda balkongen som en extra kyl. Efter att vi kom hem från kyrkan hann jag knappt ta en enda bild så minnena sparas på den mentala hårddisken istället.

Så roligt att Elton fick vara med om sin första jul, han fick otroligt många fina klappar som jag tänkte visa er efter att vi flyttat. Januari kommer bli en lite kaosig månad för oss med flytt och renovering men också helt underbar. Åh vad jag längtar!

Nu är vi uppe i Skellefteå hos min pappa och njuter av snön. Gott nytt år världens finaste läsare, tack för all kärlek ni skickat och spridit under året. Ni är bäst, ses 2019!

Att bli mamma utan sin mamma

Posted on

Jag kan ju inte dö nu

När vi skulle skriva in oss hos barnmorskan var vi i vecka 8, lite nervösa men så glada och lyckliga! Vår barnmorska frågade när jag hade tagit mitt senaste cellprov och jag kom på att det snart gått tre år sedan sist och att jag borde bli kallad när som helst. Barnmorskan passade på att ta ett cellprov då de vill ta dem så tidigt som möjligt om man är gravid vilket jag tyckte var väldigt smidigt att få göra bort. Tiden och veckorna gick och nästan nio veckor senare när jag skulle gå till jobbet låg ett brev adresserat från Karolinska sjukhuset i Huddinge utanför dörren – du har cellförändringar.

I brev framgick det att en kompletterande undersökning var tvungen att göras för att se om vidare utredning var nödvändig. Det stod att man hittat cellförändringar hos mig och att vissa cellförändringar läker ut av sig själva och andra behöver behandlas för att förhindra att de utvecklas till cancer. Cancer. Det värsta ordet jag vet i hela världen. Ordet, sjukdomen, som tog min mammas liv och förändrade allt. Ordet, sjukdomen som får mig att stelna till, vråla inombords och bryta ihop fullständigt.

I brevet stod det att jag skulle kontakta dem för en tid, bara där var jag frustrerad. Ge mig en tid nu! Jag åkte till jobbet så tidigt att Jakob fortfarande låg och sov så jag minns att jag i all förvirring tänkte att jag inte ville störa honom så jag satte mig på tunnelbanan och grät på väg till jobbet istället.
Jag hade turen att få en tid redan samma veckan på KS i Huddinge och försökte tänka positivt även om ordet cancer ekade i bakhuvudet varje dag tills det var dags för undersökningen. Ordet har fortsatt eka efter det också, tro mig. När vi kom dit berättade läkaren att man sett en höggradig cellförändring utifrån cellprovet och att de dels ville ta ett nytt cellprov men även en biopsi, vävnadsprov, för att skicka den på analys. Undersökningen var rätt smärtsam och jag fick veta att man helst vill göra sådana undersökningar och provtagningar så tidigt som möjligt under graviditeten då man som kvinna blir mer smärtkänslig i underlivet, mer blodfylld och att livmodertappen kan ändra riktning under graviditeten.
Det gick ändå hyfsat bra att genomföra undersökningen och provtagningen men när vi kom ut från sjukhuset bröt jag ihop fullständigt i bilen. Jag grät hysteriskt, fick svårt att andas och satt med spypåsen framför mig. Det enda jag tänkte var att nu kommer jag dö. Jag kan ju inte dö nu. Helt plötsligt blev livet i magen så otroligt viktigt, mitt allt och jag kunde inte överge det nu. Läkaren påtalade att det viktigaste om man hittade att det redan lett till cancer var att rädda mamman primärt. Jag kände helt tvärtom. Rädda mitt barn.
Två veckor gick innan mitt ”fall” hade tagits upp på en läkarkonferens och sedan fick jag vänta ytterligare två veckor på att ytterligare ett läkarteam skulle titta på det. De kom fram till att cellförändringarna var höggradiga och att jag skulle ställa in mig på en operation cirka sex veckor efter vår förlossningen. När de senare berättade att det inte lett till cancer utifrån vad de kunde se kände jag mig så lättad. Cellförändringarna i sig kändes nu inte så farliga utan jag kände mig så tacksam för sjukvården och för beskedet. De berättade att de dock ville följa upp mig i gravidvecka 28 för att se att det inte skett ytterligare någon förändring.
Så kom julaftonsveckan och den 21 december var det återigen dags för att åka till KS i Huddinge. Den här gången var undersökningen så obeskrivligt smärtsam. Redan när de skulle föra in undersökningsinstrumenten kände jag en fasansfull smärta. Cellprovet gick att ta men när de skulle försöka genomföra biopsin så skrek jag och grät så hårt att de fick avbryta. Jag var helt förstörd. Min livmordertapp hade även flyttat sig bakåt vilket gjorde att den var svår att komma åt. De sprutar även in en lösning, ättikslösning och jodlösning, som svider i sig så det var helt omöjligt för mig att genomföra biopsin. Läkaren valde att skicka in cellprovet och skulle sedan återkomma efter cirka tre veckor. De tre veckorna hade passerat i onsdags. Då fick jag veta att cellprovet visade ett ännu sämre resultat den här gången, cellförändringarna bedömdes nu som avancerade och läkaren ville att en ny biopsi skulle tas nu under narkos och lokalbedövning, De vill att detta ska ske så fort som möjligt för att se den nya statusen för cellförändringarna. De ville förbereda oss på att det kan bli aktuellt att operera snarast och att de då kommer vilja ta ut barnet först. I onsdags kände jag mig helt tom på nytt. Ska vår älskade busungen behöva komma ut tidigare än vad den är tänkt och förberedd på? Hur kommer den må? Kommer det bli en kejsarsnitt istället? Kommer vi vara kvar på sjukhuset länge? Kommer jag att dö nu?
Tusen frågor, tankar, känslor. Sorg, ilska, rädsla och en kämparglöd som dock blir väldigt trött och svag ibland. Fan. Fan.Fan. Jag har fått må så otroligt bra under min graviditet i övrigt, inte mått illa, inte haft ont, varit trött men det hade jag liksom räknat med. Tanken att genomföra en förlossning har varit stor och skrämmande nog, det är där jag vill ha mitt fokus och inte på ordet cancer.  Fuck cancer. På KS i Huddinge står jag nu på en väntelista men är prioriterad. De har bett mig att vara stand by om de får ett återbud så hoppas på en tid så fort som möjligt. Har alltid varit lite otålig av mig och den här väntan som nu pågått från första cellprovet som togs i augusti tills nu känns olidlig. Jag försöker tänka positivt att varje dag som går är bra för Larven, Larven är vårt smeknamn på busen i discokulan. När vi tittade på bilder hur ett foster såg ut i sina tidiga veckor tyckte vi att det såg ut som en larv och Larven är nu vårt allt. Håll tummar och tår för oss för bakom glittret och leendet finns en både trött och rädd kvinna som bara vill få hålla om sitt barn och bli mamma.

Veckans stilutmaning – Signatursmycket

Posted on

Ny vecka och dags för en ny stilutmaning! Tack för era meddelanden på Instagram om förra veckans utmaning med att våga bära sidensjalen på ett nytt sätt. Jag stylade den runt väskan men har förstått att utmaningen kändes lite klurig så här kommer en något lättare och en mer personlig utmaning som jag tror kommer passa de flesta av er. Den här veckan handlar utmaningen om att bära ett diskret signatursmycke, i halsgropen, runt handleden eller varför inte runt fingret. Jag tillhör skaran som älskar stora statementhalsband men det finns få saker som slår ett personligt signatursmycke i storleken mindre, ett sådant där smycken som är ”du” och som gärna får bäras dag, efter dag, efter dag.  

thumb_p2880559_1024

thumb_p2880560_1024

Här är två av mina signatursmycken; ”I”:et och en glittrande sko. ”I”:et, som står för min mammas namn Inger, kommer från Jane Koenig och det gav jag till mamma i samband med hennes sista morsdag. Den glittrande skon är en träffsäker rackare som jag fick av mamma och pappa för herrans massa år sedan i studentpresent. Inser nu hur längesedan det var sedan jag bar dem så i veckan åker de på! Vilket är ditt signatursmycke?

Välkommen 2018!

Posted on

Wow, vilket otroligt mysigt avslut på året det blev igår! Vi firade ut 2017 hos våra fina vänner Calle och Stina, och deras charmör till son såklart! Vi var ett gäng vänner som njöt av en fantastisk trerättersmiddag som sig bör när det nalkas nyårsafton. Jag känner på mig att 2018 kommer bli ett riktigt magiskt år!

yD7rwqV7RhS2se4AVwEFKA_thumb_3397

Det blev bråttom när vi skulle åka så fokuset på kameran hanns inte riktigt med. Har ju haft riktig fotopaus och min kamera verkar ha hamnade i ett läge där jag inte hittat aoutofokuset längre, vilket gör att bilderna blir lätt suddiga… får bli veckans projekt att ta tag i.

VUChpP7FQzefNeSYz1Y%Eg_thumb_3398

Så här såg jag i alla fall ut just innan vi skulle hoppa, läs åla, oss in i bilen. Jag är kanske inte smidigast i stan just nu så jag ålar mig mest fram! Jag hittade den här gamla blåsan från J Lindeberg i garderoben som blev perfekt fodral till discokulan.

x0EYmCgfSLm6VQi%gIsVzg_thumb_3391

Hos Calle och Stina var det festfixat! Jag skålade i alkoholfritt bubbel från Richard Juhlin.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339c

Tillsammans med kvällens värdinna Stina! Vi har tidigare bott bara ett stenkast ifrån varandra men nu har de flyttat till hus. Så glad att Stina fortfarande kommer att vara mammaledig några dagar i veckan när bebisen i discokulan tittar ut. Vi är lite som Bill och Bull jag och Stina men våra män är ännu värre ha ha, de är mer eller mindre samma person de två.

inYH4a25STCS2xKcsKpCyg_thumb_338c

Nyårsdukat!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339d

Älskar masker och partyhattar så jag var i mitt esse! Masken släppt en massa glitter så jag var helt guldig i ansiktet resten av kvällen, inte mig emot i och för sig…UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339a

Min partner in crime Nadja var också med och firade in det nya året!
UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a2

Varje gång som jag ser en bild på mig nu för tiden håller jag på att sätta i halsen! Ha ha jag är så stor nu! Jag minns hur jag tyckte att jag hade en kula redan i vecka 10… det hade jag inte kan jag lova. Gissar att jag kommer känna densamma om ett par veckor när jag ser tillbaka på den här bilden och kommer tycka att jag såg så liten och smärt ut ha ha!UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a3

Bästa gänget! Dessan, Nadja, Stina och jag med discokulan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a5

Sedan blev det mat, skålar, skratt, bus med barnen, panikshopping på Jollyroom ha ha oh yes även på nyår!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a4Precis rätt i tid hann vi äta upp efterrätten och korka upp bubblet för att skåla in det nya året! Jag skålade hälsosamt i alkoholfritt bubbel så klart och fotriktiga skor på fötterna, blev nämligen premiär för mina guldiga Moon Boots! Bill och Bull, det vill säga jag och Stina matchade med likadan skor. Ser framemot lite snö så jag får mer användning av dem innan vaderna sväller upp fullständigt.

Efter tolvslaget blev det spel och ännu mer skratt. När klockan hade passerat 02 så tackade jag för mig och somnade på studs. Gänget satt uppe ytterligare två timmar för charader och skratt, åh vad jag är tacksam för mina underbar vänner <3.

hTS+OtTiSOyZHGweCBewAA_thumb_3396

Imorse blev vi väckta med en riktig brakfrukost! Glutenfria våfflor, croissanter, yoghurt, färskpressad juice och en massa gottigheter. Frukost är livet helt enkelt! Wu9BylepT9WS%fhe94evEQ_thumb_3392

Efter att vi kom hem har vi i klassisk nyårsdagsanda slappat i soffan och även passat på att beställa några saker till från Jollyroom, är det bara jag som blivit besatt av denna nätbutik? Ha ha vem hade kunnat ana… hur som helst så passade vi på att beställa ett babygym, några förvaringslådor till skötbordet, babylarm eller vad de kallas och en liten speldosa. Åh, jag har en känsla av att 2018 kommer ta oss med storm! Hoppas att ni alla har haft ett fantastiskt nyår! 2018- nu kör vi!