Att bli mamma utan sin mamma

Jag kan ju inte dö nu

38Kommentarer

När vi skulle skriva in oss hos barnmorskan var vi i vecka 8, lite nervösa men så glada och lyckliga! Vår barnmorska frågade när jag hade tagit mitt senaste cellprov och jag kom på att det snart gått tre år sedan sist och att jag borde bli kallad när som helst. Barnmorskan passade på att ta ett cellprov då de vill ta dem så tidigt som möjligt om man är gravid vilket jag tyckte var väldigt smidigt att få göra bort. Tiden och veckorna gick och nästan nio veckor senare när jag skulle gå till jobbet låg ett brev adresserat från Karolinska sjukhuset i Huddinge utanför dörren – du har cellförändringar.

I brev framgick det att en kompletterande undersökning var tvungen att göras för att se om vidare utredning var nödvändig. Det stod att man hittat cellförändringar hos mig och att vissa cellförändringar läker ut av sig själva och andra behöver behandlas för att förhindra att de utvecklas till cancer. Cancer. Det värsta ordet jag vet i hela världen. Ordet, sjukdomen, som tog min mammas liv och förändrade allt. Ordet, sjukdomen som får mig att stelna till, vråla inombords och bryta ihop fullständigt.

I brevet stod det att jag skulle kontakta dem för en tid, bara där var jag frustrerad. Ge mig en tid nu! Jag åkte till jobbet så tidigt att Jakob fortfarande låg och sov så jag minns att jag i all förvirring tänkte att jag inte ville störa honom så jag satte mig på tunnelbanan och grät på väg till jobbet istället.
Jag hade turen att få en tid redan samma veckan på KS i Huddinge och försökte tänka positivt även om ordet cancer ekade i bakhuvudet varje dag tills det var dags för undersökningen. Ordet har fortsatt eka efter det också, tro mig. När vi kom dit berättade läkaren att man sett en höggradig cellförändring utifrån cellprovet och att de dels ville ta ett nytt cellprov men även en biopsi, vävnadsprov, för att skicka den på analys. Undersökningen var rätt smärtsam och jag fick veta att man helst vill göra sådana undersökningar och provtagningar så tidigt som möjligt under graviditeten då man som kvinna blir mer smärtkänslig i underlivet, mer blodfylld och att livmodertappen kan ändra riktning under graviditeten.
Det gick ändå hyfsat bra att genomföra undersökningen och provtagningen men när vi kom ut från sjukhuset bröt jag ihop fullständigt i bilen. Jag grät hysteriskt, fick svårt att andas och satt med spypåsen framför mig. Det enda jag tänkte var att nu kommer jag dö. Jag kan ju inte dö nu. Helt plötsligt blev livet i magen så otroligt viktigt, mitt allt och jag kunde inte överge det nu. Läkaren påtalade att det viktigaste om man hittade att det redan lett till cancer var att rädda mamman primärt. Jag kände helt tvärtom. Rädda mitt barn.
Två veckor gick innan mitt ”fall” hade tagits upp på en läkarkonferens och sedan fick jag vänta ytterligare två veckor på att ytterligare ett läkarteam skulle titta på det. De kom fram till att cellförändringarna var höggradiga och att jag skulle ställa in mig på en operation cirka sex veckor efter vår förlossningen. När de senare berättade att det inte lett till cancer utifrån vad de kunde se kände jag mig så lättad. Cellförändringarna i sig kändes nu inte så farliga utan jag kände mig så tacksam för sjukvården och för beskedet. De berättade att de dock ville följa upp mig i gravidvecka 28 för att se att det inte skett ytterligare någon förändring.
Så kom julaftonsveckan och den 21 december var det återigen dags för att åka till KS i Huddinge. Den här gången var undersökningen så obeskrivligt smärtsam. Redan när de skulle föra in undersökningsinstrumenten kände jag en fasansfull smärta. Cellprovet gick att ta men när de skulle försöka genomföra biopsin så skrek jag och grät så hårt att de fick avbryta. Jag var helt förstörd. Min livmordertapp hade även flyttat sig bakåt vilket gjorde att den var svår att komma åt. De sprutar även in en lösning, ättikslösning och jodlösning, som svider i sig så det var helt omöjligt för mig att genomföra biopsin. Läkaren valde att skicka in cellprovet och skulle sedan återkomma efter cirka tre veckor. De tre veckorna hade passerat i onsdags. Då fick jag veta att cellprovet visade ett ännu sämre resultat den här gången, cellförändringarna bedömdes nu som avancerade och läkaren ville att en ny biopsi skulle tas nu under narkos och lokalbedövning, De vill att detta ska ske så fort som möjligt för att se den nya statusen för cellförändringarna. De ville förbereda oss på att det kan bli aktuellt att operera snarast och att de då kommer vilja ta ut barnet först. I onsdags kände jag mig helt tom på nytt. Ska vår älskade busungen behöva komma ut tidigare än vad den är tänkt och förberedd på? Hur kommer den må? Kommer det bli en kejsarsnitt istället? Kommer vi vara kvar på sjukhuset länge? Kommer jag att dö nu?
Tusen frågor, tankar, känslor. Sorg, ilska, rädsla och en kämparglöd som dock blir väldigt trött och svag ibland. Fan. Fan.Fan. Jag har fått må så otroligt bra under min graviditet i övrigt, inte mått illa, inte haft ont, varit trött men det hade jag liksom räknat med. Tanken att genomföra en förlossning har varit stor och skrämmande nog, det är där jag vill ha mitt fokus och inte på ordet cancer.  Fuck cancer. På KS i Huddinge står jag nu på en väntelista men är prioriterad. De har bett mig att vara stand by om de får ett återbud så hoppas på en tid så fort som möjligt. Har alltid varit lite otålig av mig och den här väntan som nu pågått från första cellprovet som togs i augusti tills nu känns olidlig. Jag försöker tänka positivt att varje dag som går är bra för Larven, Larven är vårt smeknamn på busen i discokulan. När vi tittade på bilder hur ett foster såg ut i sina tidiga veckor tyckte vi att det såg ut som en larv och Larven är nu vårt allt. Håll tummar och tår för oss för bakom glittret och leendet finns en både trött och rädd kvinna som bara vill få hålla om sitt barn och bli mamma.

Veckans stilutmaning – Signatursmycket

0

Ny vecka och dags för en ny stilutmaning! Tack för era meddelanden på Instagram om förra veckans utmaning med att våga bära sidensjalen på ett nytt sätt. Jag stylade den runt väskan men har förstått att utmaningen kändes lite klurig så här kommer en något lättare och en mer personlig utmaning som jag tror kommer passa de flesta av er. Den här veckan handlar utmaningen om att bära ett diskret signatursmycke, i halsgropen, runt handleden eller varför inte runt fingret. Jag tillhör skaran som älskar stora statementhalsband men det finns få saker som slår ett personligt signatursmycke i storleken mindre, ett sådant där smycken som är ”du” och som gärna får bäras dag, efter dag, efter dag.  

thumb_p2880559_1024

thumb_p2880560_1024

Här är två av mina signatursmycken; ”I”:et och en glittrande sko. ”I”:et, som står för min mammas namn Inger, kommer från Jane Koenig och det gav jag till mamma i samband med hennes sista morsdag. Den glittrande skon är en träffsäker rackare som jag fick av mamma och pappa för herrans massa år sedan i studentpresent. Inser nu hur längesedan det var sedan jag bar dem så i veckan åker de på! Vilket är ditt signatursmycke?

Välkommen 2018!

2Kommentarer

Wow, vilket otroligt mysigt avslut på året det blev igår! Vi firade ut 2017 hos våra fina vänner Calle och Stina, och deras charmör till son såklart! Vi var ett gäng vänner som njöt av en fantastisk trerättersmiddag som sig bör när det nalkas nyårsafton. Jag känner på mig att 2018 kommer bli ett riktigt magiskt år!

yD7rwqV7RhS2se4AVwEFKA_thumb_3397

Det blev bråttom när vi skulle åka så fokuset på kameran hanns inte riktigt med. Har ju haft riktig fotopaus och min kamera verkar ha hamnade i ett läge där jag inte hittat aoutofokuset längre, vilket gör att bilderna blir lätt suddiga… får bli veckans projekt att ta tag i.

VUChpP7FQzefNeSYz1Y%Eg_thumb_3398

Så här såg jag i alla fall ut just innan vi skulle hoppa, läs åla, oss in i bilen. Jag är kanske inte smidigast i stan just nu så jag ålar mig mest fram! Jag hittade den här gamla blåsan från J Lindeberg i garderoben som blev perfekt fodral till discokulan.

x0EYmCgfSLm6VQi%gIsVzg_thumb_3391

Hos Calle och Stina var det festfixat! Jag skålade i alkoholfritt bubbel från Richard Juhlin.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339c

Tillsammans med kvällens värdinna Stina! Vi har tidigare bott bara ett stenkast ifrån varandra men nu har de flyttat till hus. Så glad att Stina fortfarande kommer att vara mammaledig några dagar i veckan när bebisen i discokulan tittar ut. Vi är lite som Bill och Bull jag och Stina men våra män är ännu värre ha ha, de är mer eller mindre samma person de två.

inYH4a25STCS2xKcsKpCyg_thumb_338c

Nyårsdukat!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339d

Älskar masker och partyhattar så jag var i mitt esse! Masken släppt en massa glitter så jag var helt guldig i ansiktet resten av kvällen, inte mig emot i och för sig…UNADJUSTEDNONRAW_thumb_339a

Min partner in crime Nadja var också med och firade in det nya året!
UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a2

Varje gång som jag ser en bild på mig nu för tiden håller jag på att sätta i halsen! Ha ha jag är så stor nu! Jag minns hur jag tyckte att jag hade en kula redan i vecka 10… det hade jag inte kan jag lova. Gissar att jag kommer känna densamma om ett par veckor när jag ser tillbaka på den här bilden och kommer tycka att jag såg så liten och smärt ut ha ha!UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a3

Bästa gänget! Dessan, Nadja, Stina och jag med discokulan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a5

Sedan blev det mat, skålar, skratt, bus med barnen, panikshopping på Jollyroom ha ha oh yes även på nyår!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_33a4Precis rätt i tid hann vi äta upp efterrätten och korka upp bubblet för att skåla in det nya året! Jag skålade hälsosamt i alkoholfritt bubbel så klart och fotriktiga skor på fötterna, blev nämligen premiär för mina guldiga Moon Boots! Bill och Bull, det vill säga jag och Stina matchade med likadan skor. Ser framemot lite snö så jag får mer användning av dem innan vaderna sväller upp fullständigt.

Efter tolvslaget blev det spel och ännu mer skratt. När klockan hade passerat 02 så tackade jag för mig och somnade på studs. Gänget satt uppe ytterligare två timmar för charader och skratt, åh vad jag är tacksam för mina underbar vänner <3.

hTS+OtTiSOyZHGweCBewAA_thumb_3396

Imorse blev vi väckta med en riktig brakfrukost! Glutenfria våfflor, croissanter, yoghurt, färskpressad juice och en massa gottigheter. Frukost är livet helt enkelt! Wu9BylepT9WS%fhe94evEQ_thumb_3392

Efter att vi kom hem har vi i klassisk nyårsdagsanda slappat i soffan och även passat på att beställa några saker till från Jollyroom, är det bara jag som blivit besatt av denna nätbutik? Ha ha vem hade kunnat ana… hur som helst så passade vi på att beställa ett babygym, några förvaringslådor till skötbordet, babylarm eller vad de kallas och en liten speldosa. Åh, jag har en känsla av att 2018 kommer ta oss med storm! Hoppas att ni alla har haft ett fantastiskt nyår! 2018- nu kör vi!

God Jul

0

God Jul till er alla nya läsare som hittat hit och till er gamla trogna som fortsätter följa mig <3. Den här julen har varit så otroligt mysig och jag är så tacksam att få känna julglädje igen. Förra julen, den första utan mamma, var så ofattbart tuff men den här julen har jag kunnat njuta och glädjas även om mamma saknas så ofantligt mycket. Just högtider är de allra tuffaste dagarna tycker jag utan henne. 

Julafton firades hemma hos oss med storasyrran, pappa, Jakobs mamma och syskon. Det har ätits, öppnats julklappar, skrattats och även delats några tårar ihop, precis som det ska vara <3. Idag har lillasyrran och hennes familj varit hos oss och tjejerna har fått känna sin första kusin sparka från min mage. Här kommer ett gäng bilder från julafton och peppen innan. 

LzMA1B%HTOWG7Ub9CWkTYA_thumb_32e6

Den 23:e laddade jag, Jakob och pappa på med extra julstämning i Gamla Stan.
tcPYQzSpQmu4u1MBt9tB6g_thumb_32e4

8FUCeIHUSc+SPTbNZoFz5g_thumb_32dc

HH7FJdDLRmCeDzii0SGU0w_thumb_32e3

xAmDj%ZnQRyshE+L0yUBow_thumb_32de

3FA2r7KCQki8thygXWTeNA_thumb_32d9

V4q07UL1Q5qQKT4TEDAg8A_thumb_32e7

Innan vi mötte upp min storasyster som landat från London så svängde vi förbi Hötorget där pappa köpte en hel drös med vackra julblommor till oss. Kvällen avslutades med uppesittarkväll, lussebak och en frustration över att inte vinna något på Bingo Lotto i år heller.

2ytmj5zNQYOYGyVFTokUFw_thumb_32fc

Sedan blev det julafton, årets bästa dag om ni frågar mig!

aujQbdFtRO+u7vS7PSgnSw_thumb_32eb

I min familj är det, och har alltid varit, tradition att gå i kyrkan klockan 11. Det klassiska julspelet avnjöts det här året i Gustav Vasa kyrkan vid Odenplan och innehöll alltifrån guldglittrande mantel, levande get och åsna, och fantastisk musik. Att inleda julafton med ett besök i kyrkan är så stämningsfullt tycker jag.

lSNiyfrfTFKcle5DI4WDOA_thumb_32ec

UDKZ9oesRSifP79+kD%Waw_thumb_330a

b0EF276jQQK739z3K5gpNg_thumb_330e

Sedan gick resten av dagen i ett och både kameran och mobilen fick ligga på hyllan, precis som det ska vara tycker jag. Jag måste ha varit otroligt snäll i år för tomten kom med så otroligt fina paket, får visa er snart! Hoppas att ni också har fått njuta av en magisk jul <3.

Äppelfabriken

4Kommentarer

På långfredagen svängde jag, Jakob hans syster och mamma förbi Äppelfabriken som ligger ute vid Svartsjö. Vi hade först tänkt besöka Bergianska trädgården men ändrade oss i sista sekund. Alltid kul att hitta ett nytt ställe och så är det nästan alltid med Jakobs familj, nya spännande ställen som jag kanske inte hade hittat till själv. På Äppelfabriken finns det både café, gårdsbutik, musteri och ett gäng sköna hönor och tuppar att hänga med. På deras musteri kan man boka tid för att få göra egen must av sina medhavda äpplen, coolt!

B4QpCsBaS1W3J2nQ5Ow_thumb_31df

mLxvlBJ5Rp2h%aOcltKkPw_thumb_31dd

Jag och Jakob försökte få till en seriös bild…

gkB8nsaNTB2dV4mxtQ7TYQ_thumb_31e1

Alltid svårt när man känner sig mer så här…

PWl+jLcQS0KfS67KAcv8EA_thumb_31e3

YYDoiAqFS36GAikv65snig_thumb_31e2

Hur som helst så beställde vi in varsin lunchtallrik och till min förtjusning så hade de en glutenfri sådan också.

SfsW9pGSRxKaW1C6iOyPmg_thumb_31e9

Mumma!

7rTZtc0xSme+hVKt+j8s4A_thumb_31e8

V1HFQLzxTGa5d9M%IpKHZQ_thumb_31e7

oHirXOU2QAeBzUwzBMljnA_thumb_31e6

Bättre sällskap får man leta efter <3. Jakobs syster och mamma, som verkligen känns som en riktig familj även för mig.

WqADgXIRRuC4mt3R1UcnDA_thumb_31ea

FuCO6kZAQAWWOQxenVQ_thumb_31eb

Äppelfabriken hade en väldigt mysig gårdsbutik med olika muster och gottigheter. Bl.a. tunnbröd från Kåge som ligger utanför Skellefteå, underbart med lite hemortspoäng!

AT5wlkwPTOq56UujdRSbhg_thumb_31ef

Efter lunchen gav vi oss ut i kylan och snön som yrde ner från himlen för att hälsa på den här ståtliga herren…

BJWO+90XQhOuTOfRBx85oQ_thumb_31ed

…och hans entourage.
n4zF+BV3TuuyFJRRn8l5HA_thumb_31ee

Sedan blev det så otroligt kallt så vi smet in på caféet och fortsatte att äta. Den här chokladtårtan var magiskt god, rekommenderas verkligen!

Ser framemot ett återbesök på Äppelfabriken när solen och värmen tittar fram då jag ska lapa sol i deras mysiga trädgård. Ett mysigt utflyktsmål som verkligen känns långt i från stan i sin egen lilla oas.

Hur går man vidare?

1

Sedan vi möttes av de fruktansvärda nyheterna i fredags har musten verkligen gått ur mig. Jag känner, liksom många av er säkert gör, mig tom. Det är så många känslor samtidigt som blandas – ilska över hur ond människan kan vara, sorgen över de som drabbades både offer och anhöriga, stolthet över alla hjälpsamma och kärleksfulla medmänniskor och tacksamhet för alla fantastiska yrkesgrupper som hjälpte till på Drottninggatan. Vardagen rullar för många av oss ändå vidare men med ett sår i hjärtat. I söndags innan jag åkte till Växjö så besöket jag och Jakob Sergels Torg och lade blommor i trappen. Det kändes fint att hedra dem som fallit offer för ondskan men ändå så hjälplöst. Att gå på Drottninggatan kändes verkligen i hjärtat. Sakta rullar saker på igen men det blir sig aldrig riktigt likt igen.  

qt3rH0hASWeBJlNs5p+INg_thumb_319d

 

Stockholm i mitt hjärta

2Kommentarer

Ville bara säga att jag är i säkerhet och se hur ni mår. Som ni såg i förra inlägget så var min plan att åka in till Zara idag på Drottninggatan för att byta en kjol, vilket jag också gjorde. Klockan var strax efter ett när jag befann mig i stan, gick på Drottninggatan och stod vid övergångsstället som korsar Mäster Samuelsgatan. Känns lite som att jag hade änglavakt idag och hade det inte varit för mina feberkänningar så hade jag nog fortsatt strosa runt just där på HM och Åhléns. Mina tankar finns hos de drabbade och deras närstående. Stockholm i mitt hjärta. 

Stockholm-Sweden-Riddarholmen-ChurchBy-Unknown

Blinddate, ett annat liv och kritvita ben

0

Sitter med ett något försenat morgonkaffe då jag behövde ta igen på sömnen så jag ligger något efter i schemat idag. Ganska skönt ibland iallafall de dagar när man kan unna sig det vilket jag faktiskt kan idag, men får alltid så dåligt samvete när det känns som att man sovit bort halva dagen. Hur som helst så har jag en spännande dag eller särskilt kväll framför mig då jag ska på en rejäl blinddate. Det är fina Lisa som driver Bröllopspodden som dragit ihop en spännande tjejmiddag, hon känner oss alla men vi andra känner inte varandra. Älskart! Så himla spännande och jag gissar att resten av  tjejerna kommer vara helt underbara med tanke på att Lisa är helt sprudlande. 

v0pAmd+jTSm9xK7OUDf8dg_thumb_2bbfNär Lisa gästade hemma hos oss med Bröllopspodden såg vi så här glada ut och tror att kvällens leenden blir minst lika stora.

Satt och kikade igenom datorns bilder nu på morgonen och när jag går bakåt i tiden kan jag liksom inte sluta tänka på hur jäkla konstigt allt känns. Som ett helt annat liv som tog fart och ett annat liv som tog slut. Inte alls fått ordning på livets nya vändning och det är ingen idé att stressa på. Låtar dagarna passera med upp- och nedförsbackar, försöker samla kraft och lyssna på kroppen och hjärtat.

Vittangi

Jag och mamma i Vittangi där mamma vuxit upp och som jag alltid älskat. 

j6NE8RguRiOqCmoLl7VNVw_thumb_30b7

Apropå ingenting men hur less är man inte på att behöva använda strumpbyxor för att antingen skyla sina kritvita ben eller för att inte förfrysa sig på kvällarna? Gillar verkligen inte strumpyxor men gillar inte heller att ligga snuvig och förkyld i soffan… en ekvation som inte går ihop. Funderar på att köra byxdress ikväll för att komma undan….klurar på den röda som ni ser här till höger. Måste göra något av de enormt långa byxbenen bara. Inte ens 12 cm klackar kan rädda mig så nål och tråd är nog den enda som hjälper. Dags att sätta igång helt enkelt!

Brunch, batgirl och bästa vännerna

0

I söndags bjöd vår vän Carro och hennes kille Gustaf oss, Sanna, Jonny och sötaste Livia på brunch. Så här lyxig ser inte min frulle ut idag kan jag säga så jag sitter här och dreglar över mina egna bilder ha ha. Lyckan när jag fick en liten gottepåse hem och festade på croissanter till frukosten dagen efter också. 

n7KGc+cARyOZ392oq44vOw_thumb_3079

Uy8Oai03RIyZe3KORhmNdg_thumb_3078

Att få inleda en dag på det här viset med en massa göttans och bästa vännerna på det!

9vFp5eY1T+qBVHZcw3lyAw_thumb_3076

cj7WUgO3T3CxhMZwv%L5xg_thumb_3075

Carro ställde sig även och gräddade världens godaste american pancakes, finns det något bättre?!

Rka%YRWkQx+h2uQsOJs8ew_thumb_3072

Cqm4SQXSQZuTQ6RPwrfTmg_thumb_3085

Någon som var sötare än alla pannkakor i världen var som vanligt Livia som dagen till ära var Batgirl. Ha ha älskar hennes tröja med trycket ”It wasn´t me it was Batgirl” ha ha, vill också ha!

WGZj1Shae1PcbOMat1g_thumb_306f

N1S56TBtSfeGhocFp8x0Tg_thumb_307d

Alltså fräschare småbarnsmamma än Sanna är helt omöjligt att hitta. Damn girl! Kommer ni ihåg att Livia föresten bara var tre veckor gammal när Sanna var brudtärna på vårt bröllop. Mirakelkvinnan!

DGHH6sc0RNaXID8SCLt2Fw_thumb_3081

Var ju bara tvungen att få vara på bild med henne och hennes underbara Kenzotröja under en paus mellan pannkakor, äggröra och mina favoriter Pain au chocolat. Häftigt att lära känna en ny bästa vän när man är vuxen, inte så vanligt tror jag.

5VXE3pn+QmWKmOKMX+X%+w_thumb_307c

aaeb9vkVRzmg3hpcNzH3+w_thumb_307b

Tusen tack finaste Carro och Gustaf för en underbar brunch! <3