Okategoriserade

Temadag bebiskoll- så gick dagens två kontroller, den korta livmodertappen och den höga sannolikheten på vårt KUB test

Go kväll gänget! Gissar att några av er är mitt i nattningen (Jakobs skift i kväll!) och att några andra sitter i soffan och kikar på Cancergalan. En otroligt viktig gala som jag dock fortfarande inte klarar av att se. Det blir fortfarande för känslosamt och jag klarar inte av det. Skulle vilja se Newkid framföra ”Du måste finnas” men efter att ha sett ”Så mycket bättre”-avsnittet när han var med och sjöng den så vet jag redan hur jag skulle reagera idag, jag bröt ihop fullständigt och grät floder. Att han sjöng den till sin mamma gjorde inte saken lättare.Ni som följer mig på Instagram vet att jag har haft dubbla bebisrelaterade kontroller idag, först vanlig koll hos min barnmorska men sedan även ultraljud för att kolla livmodertappen. Vi startar med morgon så ser vi vart vi hamnar :).Knatade iväg i ett snöigt Stockholm till barnmorskan Kerstin. Åh älskade bästa Kerstin som går i pension på fredag, kunde inte ha önskat mig en bättre barnmorska än henne. Hade lyxen att få ha henne som support vid båda graviditeterna, en kvinna som verkligen lämnat avtryck. Jag fick lämna urinprov, kolla blodtrycken, lämna blodprov, berätta om min egen gravidstatus och lyssna på bebisens hjärtljud. Allt såg bra ut, lågt järnvärde dock så jag ska börja med mina järntabletter igen. Fick dock lite av en chock när jag ställde mig på vågen, 10 kg upp!Minns faktiskt inte exakt hur mycket jag gick upp förra gången men har för mig att det var nästan prick 10 kg sammanlagt, verkar dra iväg mer denna gång.

Efter att ha sagt hej då till Kerstin och önskat varandra lycka till med allt vi båda har framför oss så gick jag hem för att jobba en stund innan nästa kontroll.Efter lunchen styrde jag bilen till Nya Karolinska sjukhuset till Centrum för fostermedicin. Jag har varit där en gång tidigare, ett ångestfyllt besök den gången. Jag har inte berättat för er om vårt KUB test och den höga sannolikheten för kromosomavvikelser som vi fick, 1/25. Jag var på mitt rutinultraljud och eftersom det är Corona så fick Jakob inte följa med. Allt på ultraljudet såg så bra ut och när barnmorskan gick ut för att lägga ihop ultraljudsresultatet med mina egna provsvar så skrev jag till min familj och till Jakob hur bra allt såg ut och att jag bara väntade på ihopslagningen av resultaten. Minen på barnmorskan när hon kom in och sa ”det är ju typiskt att det blev en hög sannolikhet nu”. Allt svartnade. Jag bara skakade och kunde inte förstå det. Tog så för givet att mina egna resultat skulle vara bra. Det var en väldigt bra barnmorska som berättade om vad resultat betydde och hon gick sedan för att boka in en tid för test av moderkakan, en tid jag kunde ha och sedan överväga om jag ville genomföra. Jag fick en tid redan dagen efter och ringde helt förstörd till Jakob som slängde sig på cykeln för att möta upp mig.

Innan KUBen hade jag både den här och förra gången funderat och ställt in mig på att resultatet kunde bli ett annat än vad vi hoppades på men det går nog inte att ställa in sig på något sådant när man egentligen tror att oddsen för ett sådant besked är litet. Liksom när jag under förra graviditeten fick veta att jag hade kraftiga cellförändringar blev anknytningen till barnet  plötsligt så enormt. Jag ställde mig frågan hur jag någonsin skulle kunna fatta ett beslut att avsluta det liv som levde i mig. Samtidigt brottades jag med tusen olika frågor, vilken typ av avvikelse kunde det eventuellt handla om och hur skulle vi som familj påverkas. Genom att göra en moderkakstest skulle jag få ett 100% svar men jag visste inte heller om jag ville ha svaret för det skulle kanske göra att vi skulle behöva fatta ett beslut som jag inte ville fatta. Som jag grät. Vi bestämde dock att göra testet nästkommande dag. Jag visste med mig att jag skulle påverkas så mycket under graviditeten av den oro som det skulle medföra och vi åkte nästa morgon till Nya Karolinska sjukhuset och Centrum för fostermedicin. Väl på plats fick vi träffa en läkare som tålmodigt lysande på våra frågor innan vi tillslut bestämde oss för att genomföra provtagningen. Det som också gjorde att jag våndades i beslutet var att det finns en, om än liten, ökad risk för missfall. En av tankarna som jag hade var att ”Tänk om allt egentligen är bra men moderkakstestet orsakar ett missfall”, och hur skulle jag få veta att det var på grund av det testet och inte att det skedde ”naturligt”. Ja här hör ni hur jag mådde och tänkte innan jag vågade berätta för er om graviditeten. Så mycket som rör sig i en som många inte har en aning om.

Efter att vi väl genomförde testet, man sticker en nål genom magen, så fick vi vänta nästan 1,5 vecka på resultatet. En lång väntan med ett testresultat som är uppdelat i två delar. När den första delen såg bra ut kände jag mig ändå mycket lugnare men självklart så var väntan tuff särskilt när det börjar synas så pass och jag inte ville berätta för så många. Det var en sådan lycka när provsvaret kom om att allt såg bra ut. Det första resultatet kom via datorn och det andra ringde de för att meddela. Så här efteråt känner jag att KUB-testet orsakade väldigt mycket oro hos mig samtidigt som jag ändå är glad att det gjordes, en väldigt tudelad känsla. Att kunna fatta ett avgörande beslut, vet inte om och hur jag hade klarat det.

Det var med en annan känsla som jag satt i väntrummet idag och inför dagens undersökning. Idag var jag kallad för att kontrollera livmodertappen. Vid min förra graviditet upptäckte de att jag hade kraftiga cellförändringar, herregud vad man ska vara med om känner jag. Vill ni läsa om den resan så kan ni börja läsa HÄR. Vid koniseringen tog de bort en del av min livmordertapp och en livmordertapp som är för kort kan vara upphovet till en för tidig förlossning. Min livmodertapp visade sig vara cirka 2 cm och den hade en bra form vilket gjorde att de bedömde det som en en liten risk att förlossningen skulle sätta igång för tidigt på grund av det. Jag gick dessutom över tiden med Elton. Firade besöket med att slinka in på Vetekatten och köpte med varsin kardemummabulle till mig och Jakob!

Under kvällen ringde dock läkaren upp och ville att jag skulle komma på en ny kontroll om två veckor för att se hur den hade utvecklat sig vilket kändes väldigt bra. Jag är väldigt tacksam för de kontroller som görs, det var en läkare på MVC som hade läst min journal och som tyckte att man skulle göra ett extra ultraljud för att kontrollera livmodertappen så jag hade faktiskt inte själv en tanke om det.

Det blev ett långt inlägg men så blir det ibland. Jag vet att ni brukar uppskatta ärliga inlägg som detta. Ta hand om varandra. Och jag säger som Newkid ”Du måste finnas du måste”, det gäller er alla <3.

God jul, sjukstuga, SM i kullerbyttor och så kom snön!

Det går ju inte att börja inlägget på annat sätt än att säga GOD JUL! Hoppas att ni alla har haft en fin jul trots att den säkert varit väldigt annorlunda. För mig blir det första året utan att träffa familjen överhuvudtaget under julen, så tråkigt men vi har haft våra gruppsamtal och skickat bilder så det är jag glad för.

Till råga på allt så har jag gått och blivit sjuk. Vad är oddsen att man blir sjuk efter att man tagit julledigt och isolerat sig? Eller jag har ju hämtat paket och lite sånt men haft både munskydd, handskar och använt sanslösa mängder handsprit.Dagen innan julafton när det bröt ut hittade jag en tid för coronatest och en timme senare fick jag ett negativt resultat som gjorde att Jakobs familj ändå vågade sig hit. Det började med en dags halsont till att övergå till snorkaos och nu hosta. Som sagt en annorlunda jul.

Dom trötta ögonen avslöjar mig så jag kompenserade med paljetter!

Julafton blev trots sjukdom väldigt mysig och Elton var i sitt esse. Han ÄLSKADE att öppna paket och ville gärna öppna alla andras med. När tomten frågade om han hade varit snäll svarade han ”ja det har jag men jag har varit lite busig”. Haha! Vad som låg i paketen får jag visa senare för nu ska jag försöka sova lite till, att sova när man bara hostar är inte helt enkelt. Det som gjorde mig så glad igår var förresten när vilden i magen slog någon form av nytt rekord i kullerbyttor inne i magen. Jag har moderkakan i framvägg även den här gången som gör att det tagit lite längre tid att känna riktiga sparkar. Magiskt.

När man håller på att bli uppäten

En rätt udda rubrik men den är faktiskt rätt klockren över hur jag känner mig. Nu måste jag få svära men denna jävla tvåårstrots den hålla på att totalt äta upp mig och den är en stor anledning till min frånvaro. Vår älskade vilde har gått in i ett tonårstrotshumör med svängar snabbare än värsta formel ett racet. Idag känner jag verkligen att jag vet varken ut eller in, min egen energi känns helt som bortblåst och det känns som att all tid går åt till att försöka överleva.

Nu vet jag vad i alla fall vissa kanske tänker, små barn små problem men att vara i detta kaos dagligen oh my det sätter sina spår. Jag är just nu någon form av gudinna för Elton, mest bara jag som gäller men också extra stora prövningar mot mig. Sedan är han inne i en period då han mest ropar ”dumma” till alla, det räcker att de andas samma luft som honom så blir det kaos. Vi som verkligen vill uppfostra honom till att vara en bra kompis tycker att det är så jobbigt och inte särskilt charmigt. Mitt i denna humörstornado är han också världens gulligast, ska pussas, hålla handen och vara så nära. Det känns ungefär som att man sitter i virvelvinden på Skelleftefestivalen och försöker förstå åt vilket håll den ska snurra åt härnäst.

För tillfället åker jag till jobbet med tårarna trängandes bakom ögonlocket och med en genomsvettig rygg efter ännu en tuff morgon och det avspeglar sig i så mycket nu. Hela hemmet ser ut som en deprimerande morsa haha gud hela vår familj skulle behöva åka iväg på en egen weekend, Elton med tror jag.

Sorry för ett sjukt opeppande inlägg men det är sanningen just nu. Idag har jag i alla fall haft semester så jag har fixat mina naglar, gått till frisören, okynneshandlat och snart ska jag springa ner till förskolan. Behöver jag säga att morgonens lämning var kaosig, igen. Tror vi alla behöver jul nu! Tror spontant att julgransglitter är svaret på många problem, har ni andra tips snälla lämna en kommentar.

En hållbar höst

Imorse, som en reaktion på min näthandel den senaste tiden tror jag, lyfte Jakob att han hade sett en dokumentär på Netflix ”The minimalist”. Jakob är och har nog alltid varit en större minimalist än mig, som många gånger lever efter mottot more is more men såklart med en viss eftertänksamhet. Idag har Jakob farit runt som ett jehu här hemma och försöker göra sig av med allt överskott och eventuellt onödiga saker som finns i vårt hem. Jag har behövt säga stopp flera gånger när han bland annat försökt ge bort min elvisp, en vacker ugnsform (vi har ju redan två hävdar han) och mina pajformen.

Vissa saker kommer jag aldrig göra mig av med som dessa godingar.

Minns ni mitt shoppingfria år som till slut fick brytas av min graviditet och en växande mage som behövde nytillskott till garderoben? När jag påbörjade det projektet eller levnadssättet var det för att jag blivit äcklad av mig själv och både min och andras konsumtion. Jag kan fortfarande bli smått illamående när jag ser överfyllda butiker med ett slit och släng tänk och hur man själv hamnar i fylla på, fylla på tänket fast man inte alls behöver.

Att gå på loppis är ju någonting som jag älskar och hellre köpa något som redan är använt än något nytt. Däremot så bidrar det också till en del onödiga köp som dessa som aldrig har kommit upp på väggen så nu är det kanske dags.

Vi brukar ha diskussionen här hemma att vi alltid vill försöka ha en ren hall, ett projekt som vi oftast misslyckas med då saker som ska ner till källaren hamnar i ett hörna ihop med skor och kläder från förskolehämtning som i ärlighetens namn inte hängs upp direkt. Det blir verkligen en helt annan sinnesstämning när det är rent och undanplockat, något som jag skulle säga en tvååring påverkar men det handlar ju såklart också om hur mycket saker man har från början.

Skor är eller har snarare varit min akilleshäl. Sedan Elton kom har det inte blivit så många inköp av pjux med de här höjderna men ett tag var det smått urspårat…

Tillbaka till shoppingen den senaste tiden, det har blivit en hel del nätbeställningar och mycket har åkt tillbaka. Denna näthandel med fri frakt och returer, usch får dåligt samvete för vår älskade miljö med. Håller ni med mig om att man beställer mer lättvindigt än innan och klart mindre eftertänksamt?

Det här sanslöst stora och tunga Moschino halsbandet är inte det mest använda i min garderob precis men känns ändå som ett bra köp då jag hade slagit till igen utan att tveka. Jag vill hädanefter bara köpa sådant som jag verkligen älskar!

Nu ska det dåliga samvetet för naturen och ibland även för plånboken stillas med temat en hållbar höst, som såklart ska vara mycket längre än så. Är ni med mig? Det handlar inte om att avsäga sig all konsumtion men det handlar om att tänka mer hållbart, genomtänkt och miljö- och plåbokssnällt. Vi kör fortfarande våra powermöten på söndagar och då tänker jag att en punkt ska vara hållbarhet, känner mig sjukt taggad. Vad säger ni är ni med mig? Kom gärna med era bästa tips, puss!

Dags att packa

Posted on

Två veckor på Gotland har nu passerat och det är dags att packa ihop. Hur är det möjligt, två veckor? Jag inser nu när jag håller på att packa ihop att jag nog inte är någon mästare av semesterpackning och tänkte utvärdera den stora resväskan när jag kommer hem, ni vet som ett stöd till nästa år så jag har ännu mer plats för mina loppisfynd! Till gårdagens dukning invigde jag min nya vas, eller min nya och någon annans gamla. Ni ser den bättre här! Ha, ha ”vinkylen”, flaggorna och den andra vasen som ni ser i bakgrunden hade jag med mig i packningen hemifrån plus tre silver och guldbrickor och en hel del annat, älskar att känna mig hemma även när jag är borta!

Innan jag måste fortsätta packa, steg upp före killarna för att få något gjort, så måste jag bara visa den här buketten. Blivit helt såld på den här färgskalan och mixen av utslaget / inte utslaget. Bildregn och mina bästa tips från resan kommer, puss!

En dag hos Pippi

Posted on

Idag var det äntligen dags för mig, host jag menar Elton, att få se Pippis hus. Jag verkligen älskar Pippi och har velat åka till Kneippbyn så många gånger tidigare men utan ett barn i rätt ålder har det känts lite oklart men nu med Eltons dryga två år var det äntligen dags!

Jag har hört många säga att huset är en besvikelse men jag tyckte att det var underbart! Visst platsen som det står på känns såklart udda med tanke på platsen i serien men storleken på huset var nog ändå som förväntat. Satt faktiskt själv och kollade på ett Pippiavsnitt för att känna igen detaljerna, eh ja ni förstår alltså lyckan!

Man måste ju älska Pippi för hennes inredningsstil, more is more och silverbricka på bordet!

Om vi frågar Elton vad som var bäst så står bilarna utan konkurrens. Kände mig som årets mamma som köade om och om igen.

Annars då kopplat till Corona? Alla biljetter köps online innan och antalet är begränsade, åkattraktionerna hade man möjlighet att besöka 30 minuter under utsatt tid viket först kändes snålt men blev rätt lagom då det inte var några köer. Det var generellt rätt lite folk och det var handsprit utspritt på flera ställen och även Pruseluskan (hur stavar hon?!) gick runt med Kling… eller var det Klang och sprutade handsprit.Jag måste säga att det var en riktig toppendag och det passar verkligen barn som Elton och Livia som är drygt två och fyra. Kvällen avslutades i trädgården med grillning, som jag kommer sakna en uteplats och gård som denna. Puss!