Min förlossningsberättelse

4Kommentarer

Nu äntligen är det dags för mig att dela med mig av vår förlossning! Tiden har verkligen rusat förbi och det här är ett inlägg som jag inte har velat hasta fram så det har helt enkelt fått ta sitt lilla tag men här ska ni få läsa om hur det gick till när Larven som visade sig vara lille Elton kom till världen.

Vi tar det från början. Jag var beräknad den 21 mars och jag som var helt säker på att Larven skulle komma för tidigt gick minst sagt i väntans tider. När vi skulle gå och lägga oss den 25 mars och jag hade varit på toaletten kände jag att det småsipprade ”där nere” efter att jag var färdig. Antingen är det vattnet som börjat gå eller hade jag helt plötsligt fått inkontinensproblem minns jag att jag tänkte. Hade hoppats på att vattnet skulle gå som på film, ni vet när det bara säger splash men här insåg jag att det nog skulle bli lite mer blygsamt. När jag kom ut från badrummet sa jag till Jakob att han inte skulle få upp några förhoppningar men att det kunde vara vattnet som börjat gå. Vi kom fram till att försöka lägga oss och sova för att se om det skulle komma mer. Efter en liten stund kom en liten större mängd vatten och jag sa till Jakob att det kändes som att jag hade kissat på mig. När jag reste mig fortsatte det sippra men inte mer än så. Vi gick upp och tog en macka, jag hade inga värkar så vi förstod att det inte var någon panik att åka in. Efter nattfikat ringde jag till BB Stockholm för att se vad de tyckte att vi skulle göra och eftersom jag inte hade fått några värkar ännu sa de att vi skulle komma in på en koll klockan 8 på morgonen.

Jag vaknade efter att ha sovit ungefär i fyra timmar, vem kan sova när vattnet börjat gå liksom!? Hade ställt klocka på 6 för att jag ville hinna locka håret innan, om jag nu kunde få vara tjusig på BB ifall de skulle vilja ha kvar oss så kunde jag ju i alla fall försöka vara piffig. När vi skulle åka funderade vi på om vi skulle ta med BB väskan (väskorna…) och babyskyddet och vi kom fram till att det var lika bra även om vi var säkra på att bli hemskickade. Sedan slog det till från ingenstans, värkarna satte igång direkt när vi skulle börja åka. Och det var inga dåliga värkar, varannan minut från start!

SzEcX2UgSHa%MDXAU2TaFQ_thumb_37ecSkickade iväg ett sms till familjen och mina närmaste kollegor, äntligen var det dags! Vi tänkte aldrig ens på att ringa BB och förvarna att värkarna satt igång och att det nog snarare var till förlossningen vi skulle än till mottagningen. Jakob slog igång radion och jag minns att jag vrålade ”jag vill lyssna på Peter Andre” och eftersom man inte ska bråka med en kvinna som har värkar gjorde Jakob det. Vi hade gått på kursen ”att föda utan rädsla” och jag minns att de sa att man skulle använda sin basröst och andas djupt från magen eller hur de uttryckte  det. Så där satt jag, halverat låg, i framsätet i min fuskpäls och både lät och såg ut som en björn. Stackars stressade Jakob hann även med att få sig en avhyvling i bilen för att jag tyckte att han kört en konstig väg. Det var nog inte helt lätt att vara honom där och då.

8CFj4aWKQ36F1A41gLukaA_thumb_37eeNär vi kom fram till BB Stockholm, som ligger vid Danderyds sjukhus, släppte Jakob av mig på parkeringen för att sedan parkera bilen. Parkeringen ligger precis vid entrén till förlossningen så jag sa att det gick bra. Jag stod kanske 10 meter från entrén men jag minns att jag tänkte att jag kommer aldrig ta mig till entrédörren. Jag lutade mig mot en bil på parkeringen för att ta mig igenom värken som kom precis när jag klivit ur bilen och när jag hade gjort det tänkte jag att nu har jag ungefär 30 sekunder på att ta mig till entrén och det var med en någon diffus gångstil som jag stegade mot dörren. Då kom Jakob upp bakom mig när jag sa att nu måste jag bara stanna och ta en bild på entrén till bloggen, Jakobs blick där och då…aO07CAPhSBeYOCmcu3EqNA_thumb_37f2

Rejält öppen och här för att stanna!

När vi kom upp till förlossningen ställde jag mig på alla fyra i en fåtölj och tog emot ännu en värk. Jakob letade upp en i personalen som lyckligtvis sa att det hade ett rum till oss. Herregud vad hade vi gjort annars? Barnmorskan frågade mig hur jag ställde mig till smärtlindring och jag halverst vrålade att jag var öppen för alla förslag och att jag ville ha lustgas nu!

Vjq1HoS1TP+hvyrJM4TrVA_thumb_37ef

Lustgas hade jag innan varit lite osäker kring, hade hört att man kunde känna sig berusad och jag ville ha full kontroll på situationen. Väl där blev lustgasen min bästa vän. Jag var kanske inte helt med i matchen om hur jag skulle använda den så jag blundande och andades i den konstant. Minns hur fruktansvärt ont jag hade och att jag trippade upp och ner på tå för att ta mig igenom värkarna. Jag hade ingen känsla för när jag skulle ta den och inte så det var lika bra att ösa på tänkte jag. Till slut var jag så förvirrad och slog upp ögonen och sa högtidligt ”Jag kan se igen”. Det hade ju kanske räckt att bara öppna ögongen.. Jag kläckte också ur mig kommentaren ”Jag kan se Larven” och då kände Jakob att någon måste sänka dosen. När det väl var dags för epiduralen, som jag direkt sa att jag ville ha, försvann alla smärtor. Det var verkligen guds gåva till mig där och då.XaldqRSTTiSCEfoBJPe5nw_thumb_37f6

Jag var inte hungrig på någonting inne på förlossningen men mjölkdrinkarna var guld värda!

Då kom jag på att herregud vi har ju inte fått upp väskorna och jag behövde mina förlossningstofflor och morgonrock! Jakob fick knalla ner och jag kände mig plötsligt oförskämt pigg. Minns att jag då tänkte ”men herregud hur svårt kan det vara att föda barn, jag känner ju ingenting”. När Jakob kom upp så bytte jag om till min, eller mammas snarare, morgonrock och mina förlossningstofflor. Bästa köpet! Vi hade med en bärbar högtalare, rekommenderas!, och dansade loss i rummet. Jag mådde så bra! Tidsmässigt så kom vi in till BB Stockholm vid 08:30 och nu var vi ungefär 13:30 i tid. Jag började så smått känna att jag behövde gå på toa då jag var bajsnödig och då insåg jag ju vad det egentligen innebar. Larven var på väg! Jag blev så glad för min barnmorska och undersköterska skulle gå av sitt pass vid klocka 14 men om krystfasen satt igång innan skulle de försöka vara kvar och det var de.320BLIO1TpWNtnTKzuW7Aw_thumb_37f5

Herrejösses, har helt glömt bort hur stor jag var!

På infomötet som vi tidigare varit på hos BB Stockholm förevisade de förlossningspallen och hur man som mamma kunde få ”ta ut barnet själv” vilket jag gärna ville göra. Det skulle även minska riskerna för att spricka hade jag hört om. När det väl var dags att krysta tog mitt självförtroende rejält stryk. Jag hade tidigare läst en blogg om hur den tjejen fick ut sitt barn på två krystvärkar och även om jag visste att det kanske inte riktigt hörde till det vanligaste så hade det någonstans etsats sig fast hos mig. Själv så krystade jag och krystade men jag tyckte inte att det hände någonting. Jag blev så frustrerad och jag minns att jag tänkte att nu kommer både jag och barnet dö. Jag kommer inte fixa det. Barnmorskan och undersköterskan sa dock att det hände jättemycket men för mig som låg där så kände jag ingen framgång alls. När jag vrålade ut att jag inte skulle fixa det och att de minsann var tvungna att göra en akut kejsarsnitt sa de till mig att känna mellan mina ben för där hade huvudet nu börjat titta fram. Herregud vilken galen känsla det var. Jag var genomsvettig, det lockiga håret var spikrakt och genomblött och jag minns att jag tänkte att nu förstod jag liknelsen som folk sagt om att en förlossning är som ett maratonlopp. Jakob var världens bästa och satt hela tiden bakom mig och servade med vätska och strök sina händer över mig som vi övat. Han fick även agera musikansvarig då jag vrålade ut någon gång att den här låten kan jag inte lyssna på! Om något så blir man väldigt bestämd när det vankas barnafödande.EBtC1P1CSD2K79a4+ZCfrA_thumb_37f8

Jag bad om att få testa en annan förlossningsställning då jag var helt slutkörd. Jag fick prova att hänga över sänggaveln men det gav mig ingen energi alls, minns att jag  var totalt genomblöt av svett och att jag behövde få hitta kraften. Då kom förslaget om att sitta i sängen lite bakåtlutande med benplattor som jag kunde få sätta fötterna på och på så vis kunna använda mina benmuskler för att krysta rejält. Och då! Herrejösses vilken kraft jag fick. Det var verkligen en position som passade mig bra och jag minns hur jag vrålade samtidigt som de peppade mig att krysta allt jag kunde. Barnmorskan, undersköterskan och Jakob var verkligen världens bästa team! Jag hade förväntat mig mer folk och maskiner men inte ens en droppställning så långt ögat nådde. Kändes lite mer som att jag födde barn på ett hotellrum med sina rosa väggar och soffgrupp.

Jag har inget minne att det gjorde ondare just när Larven kom, utan det var en ganska jämn smärta. Minns att jag tänkte att det här gör jag aldrig om igen men efter att jag en månad senare drabbades av den värsta magsjukan i mannaminne tänkte jag däremot då att herregud vad jag hellre föder barn än att bli magsjuk igen.

Så kom skriket och de lyfte upp ett litet knyte i min famn som genast sökte sig till bröstet. Så häftigt att de små liven vet vad de ska göra! Det var det vackraste ögonblicket i mitt liv. Efter en längre stund frågade personalen om vi tittat om det var en pojke eller flicka men det hade vi såklart inte alls hunnit tänka på. När de lyfte på filten så såg vi att det var en liten pojke som låg på mitt bröst och det kändes så självklart. Elton. Namnet, som jag ska berätta mer om för er i ett annat inägg annars så kommer det här att bli en roman, kändes så självklart.wwXkfxWFTsKdsBkreghzdQ_thumb_37fb

Jakob klippte navelsträngen och istället för att ta en bild så filmade personalen det. Det hittade vi på telefonen först när vi hade kommit hem och det är så roligt minne att ha. Jag funderar på att skriva om eftervården i ett särskilt inlägg. Det kommer innehålla ett stort misstag som begicks i samband med förlossningen, akuta läkarbesöket på neonatalen mitt i natten och den fantastiska personalen. Hoppas att ni uppskattade att läsa vår förlossningsberättelse <3.

4 Kommentarer
  • kristin
    juli 6, 2018

    Åh vad glad jag blir av att läsa detta! Tycker ändå det låter som att du hade en fin upplevelse. Tror de flesta nog säger att de aldrig vill göra om det 🙂 Men hejja dig vad grym du är!

    • Ida
      augusti 17, 2018

      Tack älskade du! Nä man är inte jättesugen just nu ha ha men det kommer nog en tid då man glömt och känner att nu kör vi igen ;). Största kramen, Ida

  • Eva
    juli 7, 2018

    Härlig o ärlig berättelse som visar att det inte blir alltid som vi planerat eller tänkt utan man får ta det som det kommer och det i sig kan vara en tjusning och lärdom. Tack för att du delar med dig om allt! Kram!

    • Ida
      augusti 17, 2018

      Åh tack snälla! Ja du.. vem visste vad som väntade men resultatet blev väldigt bra ;). Äntligen är han här vår älskade Elton! Kramar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *