När benen inte bär

6Kommentarer

De senaste två dagarna har det känts som att jag går på snedden, kan inte riktigt gå rakt. Det känns nästan som att kroppen och hjärna inte riktigt pratar med varandra. Förrgår natt var särskilt tuff då mamma hade svårt med andningen och visade på enorma smärtor så det blev inte så mycket till sömn och det satte nog sina spår i hur vi mått de senaste dagarna.

thumb_IMG_8747_1024

Trött tjej

Vi försöker vara duktiga på att lösa av varandra här hemma och påminna varandra om att ta luft och promenader. Vi behöver det för att orka även om jag alltid är rädd att mamma kommer somna in just när jag inte är hemma. Vet att det är en omöjlighet att styra men känslan och rädslan finns alltid där för att det ska ske.

Ikväll var jag och lillasyrran Anna ute och sprang. Första biten gick bra, riktigt bra men när drygt hälften hade passerat kände jag som att mina ben inte skulle bära mig längre. Värk, illamående allt kom på en och samma gång och när det händer försöker jag att inte vara för hård mot mig själv utan faktiskt avbryta och gå.

Min kloka syster sa att det var helt okej att vi gick istället, det viktigaste var att vi kom ut och att det inte är nyttigt att pressa sig för hårt när kroppen inte mår bra. Efter att vi hade gått några meter och jag hade tagit ett djupt andetag och spottat i gräset var det bara att köra igen. Nu minns jag inte exakt vad det var som Anna sa men summan av kardemumman som jag kände var att när det är tungt så finns vi där för varandra, stöttar och leder den som är trött. Inte bara i löparspåret utan även i sorgen och livet.  Gissar att livet kommer bli så både den närmaste tiden men säkert bra mycket längre än så, att vardagen känns någorlunda hållbar för att sedan sköljas med en våg av ilska, trötthet och tårar. Det är då jag och min familj kommer behöva varandra och våra vänner som säger att det är okej att gå istället för att springa.

6 Kommentarer
  • Ansgar Lejonhjärta
    juni 15, 2016

    Men söta storasyster, inte visste jag att jag var så klok men om du säger det så ;). Jag förstår också att du inte riktigt minns exakt vad jag sa, det blir lätt så eftersom jag pratar så mycket. 🙂 Vi kommer alltid att stötta varandra och jag är så glad att jag har dig, Lena, pappa och alla andra i vår fantastiska familj. Som mamma svarade vid Falkträsket på frågan om hur det känns att ha så knasiga döttrar: ”det är helt underbart” – så känns det också för mig att ha dig, tokiga söta syster. Ps. Det var ju faktiskt du som drog ut mig på joggingturen så ge dig själv en klapp på axeln nu. Kram från din syster 40 cm längre bort i soffan…

    • Ida
      juni 23, 2016

      Världens bästa lillasyster, tänk att jag hade sådan tur <3 Kramar

  • Lotta
    juni 16, 2016

    Otroligt fint skrivet vännen! Det är omöjligt att helt förstå det ni går igenom, när man inte själv har gått igenom det, men tårarna rinner. Jag önskar att det på riktigt gick att skicka verklig styrka till dig och familjen så benen bär lite bättre. Skönt att du har dina kloka systrar där, och att ni i familjen bär varandra genom det tunga <3 All kärlek till er!

    • Ida
      juni 23, 2016

      <3 Tack för att du finns Kramar

  • Karin
    juni 16, 2016

    Du skriver så fint om det svåra och er kärlek i familjen. Tusen kramar

    • Ida
      juni 23, 2016

      Dom betyder allt. <3 Kramar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *