När kroppen säger ifrån

9Kommentarer

Igår var det tre arbetsdagar kvar innan min efterlängtade semester, dagar som jag verkligen har försökt att kunna ta mig igenom men igår sa kroppen stopp. Hade redan dagen innan kämpat sanslöst mycket för att orka… slog mig själv om kinderna och sa Ida du orkar.

Igår brast allt. Jag grät okontrollerat i stort sett hela dagen, feberkänningar, illamående och det gjorde ont att andas. Jag försöker se det som en styrka och inte som ett nederlag att berätta hur jobbigt det faktiskt är och att jag inte orkar som jag brukar. Som min vän Cissi skrev… Tolka aldrig mina dåliga dagar som svaghet, det är då som jag kämpar som hårdast. 

1950s pink clouds

110405191018

1950s pink clouds

 

9 Kommentarer
  • Eva
    juli 28, 2016

    Ida, det är verkligen inte ett nederlag. Bara att känna det som känns är stort. Att sedan osensurerat uttrycka det som känns är gigantiskt! Jag tänker att din kropp dessutom är väldigt klok som visar att det inte var läge att gå till jobbet idag. Du behöver inte kämpa. Massa kramar

    • Ida
      juli 30, 2016

      Tack älskade du <3 Kramar

  • Lena
    juli 28, 2016

    Kramar älskade syster!!! Modigt, stort, men då är du också otrolig.

    • Ida
      juli 30, 2016

      <3 Så glad att vi har varandra Puss

  • Karin
    juli 29, 2016

    Stor kram till dig!

  • Sofia
    juli 29, 2016

    Tillåt dig själv att få vila. Omgivningen brukar förstå vilken extremt påfrestande situation det är att mista en av sina närmaste och genomgå det sista sjukdomsförloppet. Vila handlar om tid, att tillåta sig själv att ge sig tid att kanske inte läka men samla ihop – för det kommer fortsätta göra ont framöver och det blir för tufft att ständigt balansera på sina sista krafter. Ta hjälp av omgivning (vänner, kollegor, förhoppningsvis bra chef) att få tid. Jag har tagit tjänstledigt nu två veckor utöver semester och överväger skarpt att bara arbeta 50% när jag börjar om en vecka. Men jag behövde vara borta från jobbet för att kunna ta det beslutet – väl där vill jag bara vara duktig och ”normal” och som vanligt. Livet kommer rulla på och jag tänker att det kommer bara bli svårare att våga erkänna för andra hur jäkla knäckande svårt det är att ha varit med om detta, och att ge sig själv tillåtelse att få vara knäckt över det (men med vila/ledighet får man också tid att vara glad och i nuet, vilket jag tänket är det som är läkande). Och hoppas inte mitt inlägg blir en pekpinne, men jag fick själv typ samma råd på min egen blogg av en läsare som också hade mist sin mamma i cancer och det hjälpte mig. Summa sumarum: hitta det sim hjälper dig och tillåt dig att hålla fast i det. Stot kram

    • Ida
      juli 30, 2016

      Fina kloka du <3 Min semester som officiellt börjar på måndag är så behövlig. Jag åker dessutom hem till pappa <3 Vila är precis det jag behöver för det känns som att kroppen och huvudet både går på högvarv samtidigt som de heller inte riktigt hänger med och orkar. Svårt att sätta ord på vad som händer i kroppen men det känns som att du verkligen förstår <3 Stor kram till oss båda

  • Sofia
    juli 31, 2016

    Många många kramar <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *