När man håller på att bli uppäten

En rätt udda rubrik men den är faktiskt rätt klockren över hur jag känner mig. Nu måste jag få svära men denna jävla tvåårstrots den hålla på att totalt äta upp mig och den är en stor anledning till min frånvaro. Vår älskade vilde har gått in i ett tonårstrotshumör med svängar snabbare än värsta formel ett racet. Idag känner jag verkligen att jag vet varken ut eller in, min egen energi känns helt som bortblåst och det känns som att all tid går åt till att försöka överleva.

Nu vet jag vad i alla fall vissa kanske tänker, små barn små problem men att vara i detta kaos dagligen oh my det sätter sina spår. Jag är just nu någon form av gudinna för Elton, mest bara jag som gäller men också extra stora prövningar mot mig. Sedan är han inne i en period då han mest ropar ”dumma” till alla, det räcker att de andas samma luft som honom så blir det kaos. Vi som verkligen vill uppfostra honom till att vara en bra kompis tycker att det är så jobbigt och inte särskilt charmigt. Mitt i denna humörstornado är han också världens gulligast, ska pussas, hålla handen och vara så nära. Det känns ungefär som att man sitter i virvelvinden på Skelleftefestivalen och försöker förstå åt vilket håll den ska snurra åt härnäst.

För tillfället åker jag till jobbet med tårarna trängandes bakom ögonlocket och med en genomsvettig rygg efter ännu en tuff morgon och det avspeglar sig i så mycket nu. Hela hemmet ser ut som en deprimerande morsa haha gud hela vår familj skulle behöva åka iväg på en egen weekend, Elton med tror jag.

Sorry för ett sjukt opeppande inlägg men det är sanningen just nu. Idag har jag i alla fall haft semester så jag har fixat mina naglar, gått till frisören, okynneshandlat och snart ska jag springa ner till förskolan. Behöver jag säga att morgonens lämning var kaosig, igen. Tror vi alla behöver jul nu! Tror spontant att julgransglitter är svaret på många problem, har ni andra tips snälla lämna en kommentar.

Berätta vad du tycker

E-postadressen publiceras inte.

5 Comments
  • Lina
    oktober 23, 2020

    Förstår dig helt och fullt. Har två barn med 2 år emellan och jag kan inte ens minnas deras första år då de prövade mig fullt ut. Jag kan bara ge er råden att ignorera dåligt beteende och bygg på det bra. Har ni som föräldrar goda värderingar så kommer er son också att få det hur illa det en verkar just nu. Ge varandra tid till återhämtning och stötta varandra i föräldraskapet. Här i Gävle finns det familjestöd att få det kanske finns nåt liknande hos er. Ibland behöver man bara få ventilera hos en utomstående för att orka gå vidare! Heja er och hoppas ni får en fin helg!

  • Anna
    oktober 23, 2020

    Alltså tack! Stor igenkänningsfaktor.
    Jag har också en tvååring och hela hösten handlar om dålig nattsömn, kaotiska mornar, stress, svettig rygg, katastrofala lämningar. Överleva är målet med dagen!
    Kram

  • Linnea Rehnblom
    oktober 23, 2020

    Zooma ut. Välj dina fajter med honom. Häromdagen bar jag ut Axel tre år till bilen utan skor och vantar. Samt uppknäppt jacka. Ej årets morsa! Men vi tog oss hemifrån iaf. Man får va glad för det lilla

    • Maria
      oktober 24, 2020

      Följ @mickegunnarsson på Instagram, han har många kloka och lärorika tankar gällande barn och oss föräldrar.

  • Linda
    oktober 23, 2020

    Kan verkligen relatera till att man blir förtvivlad för att ens barn inte är mot andra som man förväntar sig. Vi tyckte att vi gjort allt för att han skulle bli ödmjuk, omtänksam och en fin kompis. Ångesten när man varje dag gick till förskolan med klumpen i magen och hoppades att han inte varit i slagsmål idag också! Det viktigaste jag lärt mig är att de faktiskt HAR lärt sig hur man är fin mot andra, men att det kommer med mognaden. Man måste bara tro på dem och hålla om dem, oavsett vad som hänt. Att lita på att det blir bättre och till och med bra. Att inte trycka ner sig själv eller börja tappa tron på barnen, alla gör vi så gott vi kan. Det viktigaste och svåraste för oss var att inte fundera på hur andra skulle uppfatta och tycka om vår son, att skämmas för hans beteende. Nu står vi lite mer rakryggade och inser att han behöver ALL vår support i en tuff värld, vi ska vara på hans sida, det är vårt jobb. Och det har verkligen lönat sig. Nu har vi en omtyckt och omtänksam åttaåring som bara behövde lite mer tid på sig att mogna och bli trygg i sig själv.

Previous
En hållbar höst