Temadag bebiskoll- så gick dagens två kontroller, den korta livmodertappen och den höga sannolikheten på vårt KUB test

Go kväll gänget! Gissar att några av er är mitt i nattningen (Jakobs skift i kväll!) och att några andra sitter i soffan och kikar på Cancergalan. En otroligt viktig gala som jag dock fortfarande inte klarar av att se. Det blir fortfarande för känslosamt och jag klarar inte av det. Skulle vilja se Newkid framföra ”Du måste finnas” men efter att ha sett ”Så mycket bättre”-avsnittet när han var med och sjöng den så vet jag redan hur jag skulle reagera idag, jag bröt ihop fullständigt och grät floder. Att han sjöng den till sin mamma gjorde inte saken lättare.Ni som följer mig på Instagram vet att jag har haft dubbla bebisrelaterade kontroller idag, först vanlig koll hos min barnmorska men sedan även ultraljud för att kolla livmodertappen. Vi startar med morgon så ser vi vart vi hamnar :).Knatade iväg i ett snöigt Stockholm till barnmorskan Kerstin. Åh älskade bästa Kerstin som går i pension på fredag, kunde inte ha önskat mig en bättre barnmorska än henne. Hade lyxen att få ha henne som support vid båda graviditeterna, en kvinna som verkligen lämnat avtryck. Jag fick lämna urinprov, kolla blodtrycken, lämna blodprov, berätta om min egen gravidstatus och lyssna på bebisens hjärtljud. Allt såg bra ut, lågt järnvärde dock så jag ska börja med mina järntabletter igen. Fick dock lite av en chock när jag ställde mig på vågen, 10 kg upp!Minns faktiskt inte exakt hur mycket jag gick upp förra gången men har för mig att det var nästan prick 10 kg sammanlagt, verkar dra iväg mer denna gång.

Efter att ha sagt hej då till Kerstin och önskat varandra lycka till med allt vi båda har framför oss så gick jag hem för att jobba en stund innan nästa kontroll.Efter lunchen styrde jag bilen till Nya Karolinska sjukhuset till Centrum för fostermedicin. Jag har varit där en gång tidigare, ett ångestfyllt besök den gången. Jag har inte berättat för er om vårt KUB test och den höga sannolikheten för kromosomavvikelser som vi fick, 1/25. Jag var på mitt rutinultraljud och eftersom det är Corona så fick Jakob inte följa med. Allt på ultraljudet såg så bra ut och när barnmorskan gick ut för att lägga ihop ultraljudsresultatet med mina egna provsvar så skrev jag till min familj och till Jakob hur bra allt såg ut och att jag bara väntade på ihopslagningen av resultaten. Minen på barnmorskan när hon kom in och sa ”det är ju typiskt att det blev en hög sannolikhet nu”. Allt svartnade. Jag bara skakade och kunde inte förstå det. Tog så för givet att mina egna resultat skulle vara bra. Det var en väldigt bra barnmorska som berättade om vad resultat betydde och hon gick sedan för att boka in en tid för test av moderkakan, en tid jag kunde ha och sedan överväga om jag ville genomföra. Jag fick en tid redan dagen efter och ringde helt förstörd till Jakob som slängde sig på cykeln för att möta upp mig.

Innan KUBen hade jag både den här och förra gången funderat och ställt in mig på att resultatet kunde bli ett annat än vad vi hoppades på men det går nog inte att ställa in sig på något sådant när man egentligen tror att oddsen för ett sådant besked är litet. Liksom när jag under förra graviditeten fick veta att jag hade kraftiga cellförändringar blev anknytningen till barnet  plötsligt så enormt. Jag ställde mig frågan hur jag någonsin skulle kunna fatta ett beslut att avsluta det liv som levde i mig. Samtidigt brottades jag med tusen olika frågor, vilken typ av avvikelse kunde det eventuellt handla om och hur skulle vi som familj påverkas. Genom att göra en moderkakstest skulle jag få ett 100% svar men jag visste inte heller om jag ville ha svaret för det skulle kanske göra att vi skulle behöva fatta ett beslut som jag inte ville fatta. Som jag grät. Vi bestämde dock att göra testet nästkommande dag. Jag visste med mig att jag skulle påverkas så mycket under graviditeten av den oro som det skulle medföra och vi åkte nästa morgon till Nya Karolinska sjukhuset och Centrum för fostermedicin. Väl på plats fick vi träffa en läkare som tålmodigt lysande på våra frågor innan vi tillslut bestämde oss för att genomföra provtagningen. Det som också gjorde att jag våndades i beslutet var att det finns en, om än liten, ökad risk för missfall. En av tankarna som jag hade var att ”Tänk om allt egentligen är bra men moderkakstestet orsakar ett missfall”, och hur skulle jag få veta att det var på grund av det testet och inte att det skedde ”naturligt”. Ja här hör ni hur jag mådde och tänkte innan jag vågade berätta för er om graviditeten. Så mycket som rör sig i en som många inte har en aning om.

Efter att vi väl genomförde testet, man sticker en nål genom magen, så fick vi vänta nästan 1,5 vecka på resultatet. En lång väntan med ett testresultat som är uppdelat i två delar. När den första delen såg bra ut kände jag mig ändå mycket lugnare men självklart så var väntan tuff särskilt när det börjar synas så pass och jag inte ville berätta för så många. Det var en sådan lycka när provsvaret kom om att allt såg bra ut. Det första resultatet kom via datorn och det andra ringde de för att meddela. Så här efteråt känner jag att KUB-testet orsakade väldigt mycket oro hos mig samtidigt som jag ändå är glad att det gjordes, en väldigt tudelad känsla. Att kunna fatta ett avgörande beslut, vet inte om och hur jag hade klarat det.

Det var med en annan känsla som jag satt i väntrummet idag och inför dagens undersökning. Idag var jag kallad för att kontrollera livmodertappen. Vid min förra graviditet upptäckte de att jag hade kraftiga cellförändringar, herregud vad man ska vara med om känner jag. Vill ni läsa om den resan så kan ni börja läsa HÄR. Vid koniseringen tog de bort en del av min livmordertapp och en livmordertapp som är för kort kan vara upphovet till en för tidig förlossning. Min livmodertapp visade sig vara cirka 2 cm och den hade en bra form vilket gjorde att de bedömde det som en en liten risk att förlossningen skulle sätta igång för tidigt på grund av det. Jag gick dessutom över tiden med Elton. Firade besöket med att slinka in på Vetekatten och köpte med varsin kardemummabulle till mig och Jakob!

Under kvällen ringde dock läkaren upp och ville att jag skulle komma på en ny kontroll om två veckor för att se hur den hade utvecklat sig vilket kändes väldigt bra. Jag är väldigt tacksam för de kontroller som görs, det var en läkare på MVC som hade läst min journal och som tyckte att man skulle göra ett extra ultraljud för att kontrollera livmodertappen så jag hade faktiskt inte själv en tanke om det.

Det blev ett långt inlägg men så blir det ibland. Jag vet att ni brukar uppskatta ärliga inlägg som detta. Ta hand om varandra. Och jag säger som Newkid ”Du måste finnas du måste”, det gäller er alla <3.

Berätta vad du tycker

E-postadressen publiceras inte.

4 Comments
  • Anonym
    januari 11, 2021

    Superfint inlägg, tänker på dig så ofta ❤️ håller alla tummar och tår för både dig och den nya bebisen ❤️ stor kram!/ Lina

    • Ida
      januari 12, 2021

      Åh och stort tack för dina ord <3. Man är alltid starkare tillsammans. Stor kram Ida

  • E
    januari 12, 2021

    Åh jag älskar dina superärliga inlägg! Jag förstår precis varenda känsla du beskriver, vad skönta att allt visade sig vara bra. Ta nu hand om dig och magen. Kram

    • Ida
      januari 14, 2021

      Tack snälla du och tack för din kärlek, Ida

Previous
När hjärtat smälter