Igår var det tre arbetsdagar kvar innan min efterlängtade semester, dagar som jag verkligen har försökt att kunna ta mig igenom men igår sa kroppen stopp. Hade redan dagen innan kämpat sanslöst mycket för att orka… slog mig själv om kinderna och sa Ida du orkar.
Igår brast allt. Jag grät okontrollerat i stort sett hela dagen, feberkänningar, illamående och det gjorde ont att andas. Jag försöker se det som en styrka och inte som ett nederlag att berätta hur jobbigt det faktiskt är och att jag inte orkar som jag brukar. Som min vän Cissi skrev… Tolka aldrig mina dåliga dagar som svaghet, det är då som jag kämpar som hårdast.
Senaste kommentarer